I fredags hade jag på mig min GoPro mer eller mindre hela dagen för att kunna visa er hur en dag i stallet kan se ut.

Som ni kanske vet har jag nu jobbat i 1,5 vecka hos Peter Untersteiner och trivs fint! Det är högt tempo och mycket att lära men går ändå rätt bra kan jag tycka 😅

Nedan följer en liten film hur en dag som hästskötare kan se ut, hoppas ni tycker att det är intressant! 😄

INNAN MAN RYTER IFRÅN - SE EFTER IFALL SPEGELN ÄR FINPUTSAD

Det kvittar hur många år jag nu upplevt den obarmhärtiga hösten. Ett ständigt mörker med blytungt molntäcke över oss. En bordslampa vid kontorsbordet som ständigt måste stå tänt så man inte tvingas sitta i ett mörker. Trots att det är mitt på dagen. Denna obarmhärtiga hösten. I år igen.

Obarmhärtighet möttes vi även av vid lördagens tävlingar på Sundbyholm. Ja, tänka sig vilka dramatika och skandalösa ögonblick vi möttes av. Låt gå att det på sitt sätt var värdelöst, men en del av mig satt ändå och gladdes åt att aktiva plötsligt stod med eld i blicken framför tv-kameran.
Av ren slentrian kan de passera mållinjen som vinnare och i 99% av fallen lyfter de knappt näven i luften. Segergester hör sällan till. Stenansiktet Stig Henry Johansson över målgången. Därför var det lite uppfriskande att se och höra Carl Johan Jepson och Ulf Ohlsson i lördags. Det var minsann eld och lågor.

Lika slentrian med att knappt bjuda på segergester - ja, lika slentrian är det att varje tisdag läsa Stefan Melanders spalt i Expressen.
Sällan är det att han gör vågen åt verkligheten. Det mesta är bedrövligt och de enda som sköter sig är minsann jänkarna på andra sidan Atlanten. Om nu vi ändå var lite mer som USA, bara. Där man obekymrat tillåts överanvända körspöet. Det är minsann travsportens paradis.

Självfallet var det en något ilsken Tarzan som skrev om helgens händelser på Sundbyholm. Det går på sitt sätt att förstå då hans Disco Volante var mitt i händelsernas centrum.
Nu tror jag väl ändå att Melander varit irriterad, men det var som ett brev på posten att han dömde ut allt och alla. Jag uppskattar givetvis hans ärlighet, men kan väl samtidigt ändå uppleva att han först borde putsa spegeln sin innan han ser sig själv i den och skriver ofint om andra.

Stefan Melander är en stor profil i svensk travsport. En av de mest respekterade yrkesmännen vi har. Vad han dock även tenderar att driva är en form av lek mot intressenter och spelarna.
Det är sällan han informerar klart och tydligt vad som gäller kring hans starthästar. Det mesta är bara en lek. Och den som närmast överanvänder ändringsknappen inför tävlingarna är Stefan Melander.

Jag kan tycka att man först bör se sig själv i spegeln innan man dömer ut andra. Melander är en stor yrkesman som jag högt respekterar. Jag kan dock inte ta honom fullt på allvar när hans beteende är långt ifrån det acceptabla.
Innan du ryter ifrån - se efter fall spegeln din är finputsad. Det är alltid en fördel.

Ralf.

Stjärnhästen Ecurie D. var smått överlägsen på travbanan Meadowlands i lördags, så långt allt gott.

Framför allt för ägarna - då förstapriset i Breeders Crown för äldre hästar numera ligger någonstans kring 2,8 miljoner svenska kronor. Själv hade jag skisserat för grill i goda vänners lag och kostade den här kvällen även på mig att kyla bubblande dryck i god tid, till fruntimrets föga förvåning. Gör jag en insats för husfriden ska det i vart fall vara något jag själv kan dra nytta av också.

Att Åke Svanstedt nådde stora framgångar på andra sidan Atlanten just den här kvällen var förstås en fröjd för örat, som svensk. Men sannerligen inte för ögat! Att det fortfarande är tillåtet att driva sina hästar på det där sättet i modern tid gör mig vankelmodig.

Ska vi verkligen fortsätta att skicka våra fyrbenta, så kallade "vänner" till en så uppenbar pengaindustri? Där folk dessutom har mage att yppa kommentarer likt: "det syns att hästen trivs som allra bäst när han får attackera bakifrån och gå med full fart över upploppet."

Tror fan det, när det matas piskrapp och drivningar som får hela upplevelsen av en, annars mycket trevlig afton, att lämna en mycket, mycket bitter eftersmak. Och då talar vi inte om den Moët & Chandon Brut Impérial som undertecknad är ytterst förtjust i.

Nej, lämna över tömmarna till sanna djurvänner i fortsättningen istället.
Eller låt bli att skicka över hästarna till detta dårskap överhuvudtaget.

SAMMANHÅLLNING ÄR STARKARE ÄN VAD SOM ÄR RÄTT?

Det har nu gått lite mer än en vecka sedan Trottosport visade upp de närmast obehagliga bilderna på travtränaren Jerry Riordan som slangade Zahra Mil.
Tränaren fick sedan i Expressen förklara sig och det var inte direkt så att man lugnade ned sig och köpte argumenten till punkt och pricka.

Expressen har vidare gjort ett gott arbete med uppföljningen i detta osmakliga ärende.

På torsdagen fick några av landets stora profiler uttala sig kring bilden på Riordan. En del av de kände inget bekymmer att tala från hjärtat och ta avstånd från det hela - och även ge känga till Svensk Travsport (ST).
Andra däremot valde att gå andra vägen. Att mer se till att sammanhållningen till Riordan står sig stark. Låtsades att blunda. Det var mer avståndstagande till själva avslöjandet än vad som faktiskt sker på bilden.

För en del är sammanhållningen starkare och av tyngre vikt än vad som är rätt och fel i sporten. Det är närmast fegt och något smaklöst att tycka att relationen till Jerry Riordan, och få fortsätta köra hans hästar, är en viktigare inställning än att säga verkligen vad man tycker och tänker.
Oavsett vad som fanns i slangarna, vare sig det är vatten eller något prestationshöjande/fusk, så önskar jag mer av travets aktiva.

När sådant här kommer upp till ytan och vi alla verkligen ser med egna ögon vad Halmstad-tränaren gjort, då vore det ganska enkelt att kunna fördöma det.
För en del är sammanhållningen viktigare än vad som är rätt.

Ralf.

Det var vår i luften och fåglarna var fullt upptagna med att skapa en trevlig melodi utanför mitt ovala sovrumsfönster.

..Förutom skatorna förstås, som kraxade sig hesa.. Samtidigt som de frenetiskt hoppade fram och tillbaka i någon märklig sorts böjelse efter det lilla, men likväl betydande som sopgubben lämnat efter sig under morgonens allra första timmar. Förmodligen inget märkvärdigt den här gången heller. Men ändå såpass intressant att områdets skator vågat lämna sitt prunkande favoritträd och alla dess välvuxna grenar, med risk för att möta den här familjens bästa jägare - hankatten Hannes. Med många fjäderfän på sitt sjuåriga, rödrandiga CV.

Samma vår ägnade jag många timmar åt att titta på trav. Som boende utanför storstaden främst från den halvslitna, men utomordentligt sköna tv-soffan i mörkt rutmönster. I samband med onsdagarna och travsporten mitt i veckan, fick jag under den här våren stifta bekantskap med något alldeles, alldeles extra. I ren extas blev jag fullkomligen förblindad av min nya idols framfart på de svenska travbanorna. Det spelade ingen roll att hästarna tappade mark från början, de kunde springa mycket fortare än alla andra! Framför allt under en mycket längre period. Jag ska även, på gentlemannens vis, villigt erkänna att jag spelade in betydande summor tack vare den här tränarens hästar.

Namnen jag la på minnet är inget jag vill spalta upp här rakt upp och ner. I ärlighetens namn är dessa dessutom ett minne blott. Och hästarna själva har med största sannolikhet inte gjort någonting fel.

Men när det senare skulle visa sig att tränare och kusk Alessandro Gocciadoro blivit bötfälld av Svensk travsport för tveksamheter som både kanyler och kvicksilver.. Ja, då ska ni veta att även den här gubben förstod allvaret i det hela! Att addera ett plus ett lyckas minsann fortfarande gubbar i min ålder göra!

Frågan är bara om ansvariga för dopingen inom Svensk travsport besitter den kapaciteten?
Det har varit många turer fram och tillbaka under de senaste åren. Ingen nämnd, ingen glömd.

När mediaträningen inte heller verkar ha gått som planerat blir deras uttalanden kring Jerry Riordan, som är i hetluften återigen pga. dopingrykten, allt annat än ett både tydligt och ack så viktigt ansvarstagande.

Kalla mig gärna bitter. Men det finns personer i positioner som borde fokusera på annat än den slentrianmässiga rörelsen i kaffekoppen.