En sammanfattning av mitt första år som hästskötare

I söndags var det ett år sedan jag började jobba som hästskötare hos Fredrik. Detta inlägg skrev jag då till min vardagsblogg, men då jag tycker det passar bra in även här så får ni som inte redan läst det chansen att läsa det nu!

Idag är det exakt ett år sedan jag packade bilen full och för första gången körde de där 74 milen ner i landet. Ett år sedan jag för första gången klev innanför stalldörrarna hos Fredrik och ett år sedan jag påbörjade mitt livs äventyr. Jag hade letat jobb en längre tid och trodde knappt mina öron när telefonen ringde efter att jag skickat iväg ett mail med mitt CV till stallet. Jag hade aldrig trott att mitt första heltidsjobb, och mitt första egna boende, skulle bli såhär långt ner i landet.

När jag körde ner visste jag att jag åkte ner för en veckas provjobb, men sen visste jag inte mer. Jag visste inte hur lång tid det skulle ta innan jag kunde åka hem igen om jag valde att stanna, visste inte hur det skulle bli med boende eller om jag i huvudtaget skulle klara av jobbet. Om allt skulle fungera med rullstolen, och om hästar och övrig personal skulle acceptera mig för mina svagheter.
Det fanns mycket att fundera över under provveckan men allt fungerade bra, och vi bestämde oss för att jag skulle stanna.
Och jag kan ärligt säga att jag, då jag för ett år sedan körde de där milen ner, aldrig trodde att jag skulle stanna så länge som jag faktiskt gjort. Samtidigt som jag är så galet glad för att allt blev som det blev.

Att vara hästskötare är tufft, och att göra det hela i rullstol är väl snäppet värre. Allt jag gör tar lite längre tid och det finns alltid "ett moment extra" för mig. Saker behöver tänkas igenom och det är inte alltid allt är så smidigt.
Jag har under årets gått fått känna på hur det känns att åka ur vagnen, blivit sparkad, över sprungen och totalt jävla misstrodd. Fått känna hur det känns att känna sig totalt på botten och jag har hatat min funktionsnedsättning mer än jag någonsin gjort förut samtidigt som jag har stressat utan att hinna med. Jag har tagit mig igenom smärta efter smärta och jag har bråkat med en stump som varit blå, kall och smärtsam dag efter dag på vinterhalvåret. Samtidigt som man efter varje jobbig dag kommit hem till en tom och ensam stuga utan varken vänner eller familj i närheten. Så ja, det har varit tuff vissa stunder. Så jäkla tufft. Men jag har aldrig, aldrig, aldrig ångrat mig att jag tackade ja till jobbet. För det har till största del gett mig så himla mycket.

Jag har fått utvecklas så mycket inom branschen, jag har sett och upplevt så galet mycket såväl på hemmaplan som ute på tävlingsbanorna. Jag har fått tagit hand om så himla fina hästar som jag älskar så sjukt mycket. Fått utmanas och utvecklas på ett helt nytt plan. Och jag har så många gånger fått nypt mig i armen och funderat över om allt verkligen kan vara sant, om jag nu verkligen gör det jag så länge drömt om att göra. Jag kan ärligt inte tänka mig ett annat jobb som ger så mycket tillbaka som det här gör.

Och ska man se på det hela utanför jobbet så tror jag att det var en flytt som jag behövde för att utvecklas. För att hitta mig själv och på något vis gå vidare. Jag älskar Hudik, gården hemma i Njutånger, familjen, vännerna och de egna hästarna. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna lämna allt bara sådär. Men det var nog, trots allt, exakt det här jag behövde för att kunna ta nästa steg i livet. För att få bli självständig och faktiskt få känna mig vuxen. Det är så jäkla lätt att man bara för rullstolen ska få allt lite smidigare, att det alltid ska vara någon som hjälper till och förenklar vardagen - vilket är toppen vissa gånger, men inte alltid. Hade jag fått mitt första jobb och boende i Hudik hade jag förmodligen fortfarande blivit servad med allt. Här måste jag lösa så det minsta problem själv, för här nere har jag inte någon jag kan fråga om hjälp. Jag får handla och bära mina kassar själv. Jag får bära och montera min egen inredning, tanka min egna bil, byta den där lampan, laga den där rullstolen och helt enkelt fixa de där små sakerna själv som det annars är lätt att någon annan gör. Och jag har utvecklas så galet mycket bara genom det. Att känna att man klarar sig helt själv såväl på jobb som i den vanliga vardagen gör så mycket och jag har lärt och utvecklas något enormt mycket det senaste året. Både på grund av jobbet och på grund av det faktum att jag fått "börjat om" mitt liv på egen hand.

Jag är så galet glad över att jag fick, och tog, den här chansen. Glad över att övrig personal oftast haft förståelse för mina brister och alltid ställt upp när jag behövt. Över att jag inte gav upp när det var som jobbigast och att jag faktiskt klarar av det här. För det har inte alltid varit en självklarhet.
Ett år har nu gått. Det har haft sina toppar och dalar men detta år har gett mig mer än vad något annat år tidigare gjort. Och det är jag er alla tacksam för.