V75-krönikan från Åby

En efterlängtad jagare fick äntligen vinna och i Guldloppet markerade gamlingarna att äldst är bäst.
Personligen såg spelet lovande ut, men för vanlighetens skull blev guldet till sand.

Det är sällan man sitter med ett singelstreck som känns lite vågat i V75-1. Ett singelstreck som för majoriteten mer är ett femte- eller sjättestreck i loppet och som är allt annat än en given vinnare. Men nu hade jag jagat färdigt och i ren tävlingsmässig aggression valde jag att till sist singelstrecka hästen.
Efter många om och men fick äntligen Face Ribb sätta nosen först i V75-1 med Adrian Kolgjini.
Men det såg allt annat än givet ut.
Favoriten Saul (Örjan Kihlström) hade god kontroll på loppet men tröttnade mot slutet. Istället var det Mellby Duke (Peter Untersteiner) som kopplade greppet och såg ut som vinnaren in mot upploppet. Dessvärre får vi vara med om hästar som inte har den riktigt rätta tävlingsgnistan och när Untersteiner begärde det där lilla extra av Mellby Duke valde hästen att bromsa in och kasta in handduken.
Invändigt om Mellby Duke dök så Face Ribb upp återigen och kunde ta sig förbi sista biten, till både stallets och min glädje.

Peter Untersteiner skulle fortsätta att ha en något frustrerande V75-dag, när han sedan i V75-2 galopperade i inledningen med favoriten Thaiger Exclusive.
Främsta motbudet, Master Crowe (Peter Ingves), kunde efter en viss kamp försvara innerspåret och såg lysande ut i ledningen hela vägen in i mål. Petri Puro är en hedersman inom sporten. Och på tal om hedersmän har Puro framförallt fått fram en viss Commander Crowe.
När väl stjärnfuxen lagt skorna på hyllan är det dags för lillebrorsan att hävda sig, och nog verkar Master Crowe vara något extra att se fram emot i framtiden. Petri Puro är en speciell mästare, Master Crowe är något speciellt att skåda på tävlingsbanan och det var oerhört glädjande att få se hästen vinna på det här sättet. Som en äkta vinnare, likt storebrorsan.

I Gulddivisionen såg det upplagt ut för favoriten Volstead (Örjan Kihlström) som tidigt satte sig i ledarpositionen och kontrollerade fältet. Men sista biten tröttnade hästen rejält och hade inte med segern att göra.
Istället var det hedershästen Spring Erom (Christoffer Eriksson) som kämpade ned en annan hedershäst, Nahar (Robert Bergh). Resten av gänget hade inte med det att göra. De båda elvaåringarna stred sista biten emot varandra och man kan lugnt säga att gamlingarna lurade upp ungarna på läktaren i det här loppet.
Gammal betyder inte alltid avdankad inom travsporten. Spring Erom har nu i och med segern sprungit in över sju miljoner kronor och Nahar har med sin andraplats nu över 13 miljoner kronor på kontot. Imponerande hästar som visade att gammal inte alltid är lika med föredetting. Tvärtom kan det vara klassen.

Jag gjorde vad jag kunde. Och jag förstod att det med all förmodan skulle vara förgäves att försöka fälla omgångens stora favorit, Pense Kloster (P Untersteiner).
Efter en halvtaskig inledning på V75:an fick Peter Untersteiner äntligen showa loss och visade att favoritskapet var befogat. Det blev ju ingen match av det här...

...och även fast det på förhand var jämt spelat i V75-5 visade Jörgen Westholm att form är inte att leka med. Hans Alorac Mathbell imponerade senast, men när väl loppet drog iväg var hästen tredjehandare bland vinnar-spelen.
Det här är en mycket intressant fyraåring. Hästen positionerade sig utvändigt ledaren Sadik America (Johan Untersteiner) och kunde avgöra starkt sista biten.

Min tro på tyske segermaskinen Juan (Örjan Kihlström) var stor i V75-6. Det var nästan så jag skulle testa tobak för första gången i mitt liv och ta en segercigarr inför loppet och njuta av tillställningen. Så säker var jag på förhand. Men tji fick jag, och som tur var blev det ett tji som jag var ganska okej med.
Juan sprang utvändigt ledande Seal Kronos (Stefan Söderkvist) som med 650 meter kvar plötsligt föll i galopp och där Juan kopplade grepp om fältet.
Främsta motbudet, Victory Kåsgård (Flemming Jensen), galopperade bort sig till en början och var borta ur loppet - trodde jag.
In mot sista sväng dök hästen upp via tredjespår och kunde ta ned Juan efter sin vassa avslutning och man kan lugnt säga att Nordeuropas kyligaste tävlingssjäl, Flemming Jensen, hanterade loppet med kyla... Trots att jag föll på det var det häftigt att se insatsen från Victory Kåsgård.

I avslutande V75-7 var det just Jensen som stod för favoritskapet med Slide So Easy som tidigt tog hand om ledningen. Favoriten kontrollerade fältet större delen av loppet och såg ut att glädja favoritspelarna.
Men så via tredjespår dök till sist Carabinieri (P Untersteiner) upp efter resa i rygg på Bartender In sista varvet och kunde spurta ner Slide So Easy i en imponerande stil och visade att formen är på topp.
Wellino Boko minns man mycket väl. En häst som alltid hade en otrolig finish, men vars tävlingskarriär tog slut alltför tidigt på grund av skador. Nu får sonen Carabinieri visa farsans resurser återigen och är rent av en njutning att skåda sista biten...

• Speciell dag för Peter Untersteiner att både sitta bakom en häst som Mellby Duke och Carabinieri. Som dag och natt.
• Top 7 fortsätter kämpa i motvind och idag landade omsättningen på fem miljoner kronor vilket är långt under målsättningen.
  Det är ett skämt att uppleva var lördag i tv-soffan och inte minst när de diskuterar vem som kom sjua i loppet. Det är nästan som att travsporten blir ett skämt.
• Face Ribb satt som en fröjd på V75-förslaget, men dessvärre svek mina andra två singelstreck Volstead och Juan. Frustrerande att äntligen få in en efterlängtad vinnare till 8% på V75 men inte få någon glädje av det till sist. Nåväl, vi kämpar vidare...!
• Två oerhörda insatser av Victory Kåsgård och Carabinieri. Lägg därtill Spring Erom mot sin gubbe-kamrat Nahar. Det blev en fin omgång.
• 3 205 besökare på Åbytravet idag.

Tyckte ni V75-krönikan blev lite osammanhängande eller slarvigt skriven kan jag bara beklaga mig genom att meddela att mina anteckningar från tävlingsdagen försvann under V75-7 när min dator plötsligt valde att köra en automatisk omstart. Motvind.

Martin Engström