Baksmällans dag

I år infaller den 28 maj 2018.
Travets tunga baksmälla och dagen där allt det roliga ligger bakom en och där man har ett helt år på sig innan festen börjar igen.

Det är ett uppsnack som inleds när hästarna gått i mål efter Prix d'Amerique. Där och då inleds surret om Elitloppet. Och i år bjöds där redan in en häst dit dagarna efter Pd'A.

Det är en vår där temperaturen på snacket ökar i stillsam takt under Olympiauttagningarna. Tre veckor innan Elitloppet är det som att en värmebölja sveper tempen och höjer graderna rejält.

Surret kring Elitloppet är förbannat roligt och alla intensiva diskussioner tar sitt plötsliga slut när hästarna gått i mål i finalen i Elitloppet.
Jaha... Vad ska vi göra nu? Finns det någon mening med livet längre?

Sådan är känslan när man promenerar ifrån ett plastmugg-fyllt Solvalla och där publikfesten fick ett abrupt slut.
Och, ja, jag vet... Vi har en hel sommar av storlopp att erbjudas, men det är en sådan antiklimax vartenda år, dygnet efter söndagen.

Dagen efter Elitloppet har alltid varit en vånda. Och det är varje år på en jäkla måndag...
När man vaknar upp möts man direkt av en knytnäve av ångest rätt i bröstkorgen.
"Idag är ingen kul dag. Och idag är det långt kvar till det roliga igen... Och vi har inte ens något V64-spel att erbjudas som en lindring".

• Men hur illa det än känns, så vänder det. Tro mig.

I år lindras den direkt med Oslo Grand Prix om dryga två veckor. Ett lopp som ser ut att bjuda på ett klassmässigt vassare fält än Elitloppet.
Så visst finns där ett ljus även i årets tunnel.

Vi ska bara låta måndagen få lindas in i ångest och fördärv först.
Martin Engström