Gäststugan » Blogg - Travstugan.se

Marcus Leifby: Helen A Johansson slog en kil i den gigantiska pungväggen

På söndag körs Prix d’Amérique på klassiska Vincennes i Paris och det här mytomspunna racet har till och med en travimbecill som jag svårt att värja mig emot.
Oavsett vad jag gör eller vart jag befinner mig på söndag så kommer jag, så fort möjlighet ges, ta reda på vem som vann och varför, hur det såg ut och lät, om det var kallt och rått och disigt och gött och om någon fransk friherre fick frispel.

Allt är Helen A Johanssons förtjänst. Jag är inte särskilt travintresserad, det ska erkännas, men jag har en del fina travminnen.
Om jag blundar kan jag med minnets förmåga förflytta mig till skumpiga åkturer i morfar Volmars knallröda och dieseltickande Mercedes Benz W123.
Morfar spelade på V65, som det hette då, och jag följde med honom till närmaste totalisatorspelsombud.
Jag tyckte om att vara med honom, och jag bar på förhoppningen att få återvända hem med byxfickorna fulla med smågodis, vilket också blev fallet väldigt ofta.
Krokofanter, S-märken och sena strykningar.

Den enda travhäst jag minns att morfar nämnde vid namn var Ego Boy.
Han gillade Ego Boy och vem gjorde inte det.
När jag blev äldre kom travet till mig på ett mer naturligt sätt eftersom jag växte upp under Tipsextra-eran i SVT, och fotbollsintresserad som jag var gick det inte att slippa undan kusarna.
Varenda lördagseftermiddag fylldes gillestugan av det där dovt knattrande ljudet från Bergsåker eller Åby.
År ut och år in.
Tre avdelningar före avspark, två i paus och den sista efter avslutad fotbollsmatch och då alltid med resultatredovisning.
Olle Goop och Janie Express.
873 kronor på sex rätt (70-öres).
Luton-Everton 1-0.
Att påstå att travet fängslade mig vore att förfalska historien, Tipsextra sändes under det mörka vinterhalvåret, Åby var alltid grått och kallt, varken Gullfiber- och OBS Stormarknad-reklamskyltar eller det karaktäristiska högtalarröst-ljudet (låter EXAKT som när Bamse är på ”Travvalla”) klädde travbanorna runt om i landet i någon exotisk skrud, precis.
Ändå har travet följt mig i livet på något sätt, det har funnits med där hela tiden, runt omkring och i periferin.
Voltstart i Tipsextra, Uno Hedin i Radiosporten, spelspalterna på kvällstidningarnas sportsidor.


Helen A Johansson vinner ”Prixen”

Och sedan.
1995.
Händelsen som kom att dela in svensk travsport i ett före och ett efter.
Ina Scot, Kjell P och Helen Åfan Johansson.
Småländskorna vann ”Prixen” och händelsen toppade förstås Sportspegeln på tiden då Sportspegeln fortfarande sändes när Sportspegeln ska sändas, 20.30.
Segern var stor då och har egentligen bara blivit större och större med åren.
Helen A Johansson blev inte bara första kvinna att starta i storloppet – hon vann alltihop, slog varenda en, i en tävling som andades tradition, ja snudd på finkultur.
Den svenska kusken blev travets motsvarighet till friidrottens ”Nora-Anna”, som på sin tid blev första kvinna att springa ärevarv på Stockholm Stadion efter sina världsrekord.
Helen A – en Amelia Earhart i sulky.


Kvinnor i världens mäktigaste och mossigaste travtävling

Olga Engblom hade segrat i ett damlopp på Bergsåker redan 1937 men det dröjde till 1970-talet innan kvinnorna fick en vettig möjlighet att utöva trav professionellt.
Frankrike har inte direkt varit något föregångsland när det kommer till att använda hjärnan, åtminstone inte i den här kontexten, de har varit urusla på analysen ”vilka kan och bör tävla i trav?”.
Ryskan Olga Burdova ställde upp i Elitloppet 1966 men i Frankrike var hon inte välkommen, fransmännen ansåg att det var opassande för kvinnor att sära på benen, i alla fall i detta sammanhang.
Mer passande då att tänka med arslet.

Fransmännen förbjöd Burdova att tävla och det kom att dröja till 1995 innan första kvinna äntrade Vincennes berömda kolstybb som körsven(ska).
Sättet Helen A gjorde det på har verkligen etsat sig fast i mig.
Bo Hanssons stegrande referatröst, Kjell P Dahlström som bara vrålar ”HEEEELEEEEN, HEEEELEEEEN” och sedan faller på knä efter den tajta målgången.
Han rusar bort mot ekipaget och slår nästan ihjäl sig när han försöker kränga sig över ett staket.
Segern var så mycket mer än bara en seger och det märktes redan då.
Helen körde även 1996 och blev fyra med Ina Scot, i dag har hon fått ett lopp uppkallat efter sig under den här tävlingshelgen i Paris.
2003 deltog Catarina Lundström men förutom de här två har ingen annan kvinna kört Prix d’Amérique.
Med facit i hand förstår vi också vad fransmännen var så rädda för.
Vinnare.
Världens mäktigaste travtävling – världens mossigaste travtävling.


Årets startfält – Ett gubbtungt gäng

En titt i årets startfält visar att travvärlden fortfarande är rejält gubbtung, och trots att Sverige kommer till start med hästar nog för ett kavalleri, hästar som antingen körs, tränas eller ägs av svenskar, så är det förvånansvärt få kvinnor som får chansen att styra.
Oavsett vem eller vilka som vinner på söndag, eller nästa år, eller året därpå, så finns det ingenting som kan slå det som hände den där gråkalla januarisöndagen 1995.
Helen A rätade ut det längsta långfingret travvärlden har skådat, hon kanske inte gjorde smulor av travets patriarkala struktur helt och hållet, men hon slog in en rejäl kil i den gigantiska pungväggen.
Kom dragandes med Billion II, Jean-René Gougeon, Ourasi, Stig H, Kjell P eller vad fasen ni vill.
För mig är Helen A och Ina Scot störst, bäst och vackrast.
Alltid, oavsett.

Marcus P. Leifby

Dela inlägg