2020 förlåter jag alla som inte låter mig åka till Elitloppet

Elitloppet kommer att köras 2020. Om det kommer folk att tycka massor,vilket är naturligt när det handlar om ett evenemang som tillhör ett av svensk idrotts (?) största och mest välkända. Jag tänker inte tala för eller emot att Solvalla tagit beslutet att köra det som vi kallar Elitloppet i år. Att det skulle bli tävlingar den helgen är förstås självklart. Så länge travsporten FÅR fortsätta tävlandet finns det ingen som helst anledning att rucka i kalendern och plötsligt plocka bort tävlingsdagar, bara för att vi kommer att se en publikfri helg på
Solvalla.

För man får i det här läget förutsätta att inte mycket har ändrats på sex veckor. Att grindarna till publikplatserna knappast öppnats sista helgen i maj, så jag skriver detta med grunden att Solvalla, liksom alla andra banor, kör utan publik och, som nyss nämnts, det finns ingen anledning att inte tävla om det i schemat står race på Solvalla tre dagar i rad. Hästarna har exakt samma möjligheter att springa nu och då och vill det sig väl kommer Solvalla att i princip fylla samtliga lopp med travare som ska ta steg vidare i respektive karriärer. Där är vi ju redan idag,om ni förstår.

Sedan kan man tycka vad man vill om själva Elitloppet. Att det inte blir på riktigt eller vad man vill kalla det. Men det är ju samma sak där. Elithästar har vi gott om och det är klart att tränare och ägare som någon gång i vintras drömde om att få sin häst i tillräcklig ordning för att kunna vara med på Solvalla ska få vara med. Och det kommer alltid att finnas någon som vill att alla dessa drömmare ska förstå allvaret i det som händer i världen just nu, att just i år får man finna sig i att låta Elitloppet ta rast. Ärligt talat är jag menlös i frågan och tycker att ingen har mer rätt än någon annan. Ingen har fel heller……För Elitloppet är slutet och början på året för mig. Så har det varit sedan 1987, året då jag för första gången intog E-läktaren hela helgen, tillsammans med familjemedlemmar och vänner från Gävle. Det blev en tradition det där. Att ta plats till lördagens tävlingar, för att lugnt låta andra halvan av gänget ansvara för söndagen. Så där höll vi på fram till 2006. Pappa också, han som en gång på sena 1970-talet förstod att trav var det enda som existerade i den lilla sonens huvud. Min far var 74 år sista gången han sov utanför grindarna vid Spånga-entrén natten mellan fredag och lördag. Plats på läktaren fick han, men året efter fick någon annan se till att han hade sittplats hela helgen, samtidigt som jag för första gången på många år skådade Elitloppet nedanför den berömda läktaren.

Mitt första uppdrag som journalist under ett Elitlopp väntade och eftersom jag hade viss kunskap i det franska språket passade det rätt bra att L’Amiral Mauzun lite oväntat vann det året. Hur som helst. Det verkar som att jag i år kommer att missa Elitloppet på plats för första gången sedan 1982. Jag lyckades se Ideal du Gazeaus båda triumfer på Solvalla, men missade Jorky 1981 då min mor prompt skulle ha mig med i bilen till Hofors just den söndagen. Hon var så rysligt dålig på att köra bil, alltså rent fruktansvärt dålig, men yngste sonen, sju år då, skulle hon minsann ta med sig i något som jag idag ser tillbaka på som ett självmordsuppdrag. Och jag har haft svårt att förlåta henne över det faktum att jag inte kan skryta med att ha sett alla Elitlopp sedan 1980. Nu förlåter jag allt. Just 2020 förlåter jag alla som inte låter mig åka
till Solvalla.