Jag har aldrig hållit det som en hemlighet att Joke Face var min första favorit. Den som trollband mig och gjorde mig till en slags fantast av allt han gjorde.
Under åren runt 2012-2014 var jag närmast varje vecka ute på majestätiskt vackra Vomb.
Förvisso skrev jag redan då om trav i en halvdan amatör-blogg och valde därför obekymrat att ha det som anledning att ta turen dit. I själva verket var det mest för att försiktigt gå fram till yrvädret Joke Face. Och med honom anslöt två andra som trollband mig närmast lika mycket.
På samma gård som Lutfi Kolgjini hade stall Lars I Nilsson sina hästar och Fascination och Truculent var två jag åkte ut med morotspåsar åt. Och även för att mest bara stå intill de två och lämna ute bekymmer för en stund.
Idag läste jag i Sulkysport att Fascination vandrat vidare. När Joke Face gjorde detsamma för ett par år sedan fick jag en klump i halsen. Jag är långt ifrån mer hårdhudad idag, så visst var det med sorg jag tog in beskedet.
Fascination fanns där vid en tid jag trippade runt som en vilsen själ som inte riktigt visste vad jag skulle göra av mig själv. Vad jag däremot visste var att dessa bekymmer försvann så fort jag tog mitt första steg in till stallet och klappade om detta fantastiska sto.
Jag har ett kärt minne av att min bror och hans då fyraåriga dotter följde med ut till Vomb. Det skulle för övrigt även vara hennes möte med hästar på så nära håll.
Manuset skrev sig själv när hon på egen hand med orädda steg tog sig hela vägen bort till hörnan till en box där en viss Fascination stod.
Och, ja. Det är det bilden högst upp fångade. Jag var givetvis inte sen med att fotografera ögonblicket.
Det främsta minnet är annars givetvis derbysegern hemma på Jägersro 2013 med Johnny Takter i jollen.
Vad livet egentligen handlar om och vad dess mening är vet varken du eller jag. Vad vi däremot vet är att den en vacker dag tar slut för oss alla.
För Fascination är avslutet här. Jag är henne djupt tacksam.
Martin Engström
