Man skulle kunna påstå att jag överdriver, men faktum är att vi mer eller mindre vartenda vecka numera får nyheter som får en att sucka djupt och blicka ut över tunga molntäcket och bara svepas in i det.
Har det inte varit det ena så har det varit det andra och vips var ett kebabhak i centrum om det inte är karenstider som inte riktigt följts. Ditten och datten.
Med en alltid högineffektiv sömn så ramlade jag under natten in på ett filmklipp där man främst med ljudet fick ta del av flera obehagligt förbaskade rapp mot en häst.
Vad som verkligen händer kan jag inte riktigt se, men superbra känns det ju verkligen inte.
På seneftermiddagen valde berörda stallet att ta bladet från munnen själv och försöka sig på en slags rimlig förklaring.
Det ska man givetvis alltid få lov att göra.
Vad det här dygnet däremot även gett sig sken av är att det tydligen är skillnad på person och person.
Svenska traventusiaster är rädda om sina hästar och när vi tar del av obehagliga drivningar i Frankrike, Italien eller från en Gocciadoro-lärling i en värmning? Då är det hela havet stormar. Allt, inget och allt igen ska avgå, stängas av och nycklar ska slängas från låsta bommar.
I det här aktuella fallet har jag inte upplevt samma typer av reaktioner.
Kanske säger det väldigt mycket. Kanske säger det mest ingenting.
Jag tycker bara att ingenting känns superbra.
