De närmar sig ju nu. Efter en vinter som endast masochister eller norrlänningar som aldrig insett bättre kunnat uppskatta, så är de snart här. DEN är här: den så kallade storloppssäongen. Det är dags för spelfrack av, sportkostym på, för att sno Bengt Adielsson beskrivning av skiftet en gång i tiden, även om plaggen möjligen var tvärtom.
Speltransportsträckan är helt enkelt snart över. Nu knackar de ivriga vintertränande stjärnorna och lovande unghästarna allt hårdare på stalldörrarna – och vill ut. Ut på tävlingsbanorna, i de allt lenare vindarna, även om givetvis mars som vanligt är den bedragare den alltid varit, den ser liksom alltid så söt och ljus ut på håll, inte sällan står den sedan bakom ett hörn redo att hugga en i ryggen. Men trots allt, som sagt, det är nära nu, till storloppen, till det som till sist får sporten att blomstra och på allvar får kroppen att känna saker igen.
Alla har såklart sina egna favoriter, sina darlings, men här är i alla fall min stora guide och ranking av storloppen (och min tabell är givetvis facit ...), allt i en bedömning som inkluderar dignitet, trivsel, nerv, storhet och egen personlig känsla.
- Svenskt Travderby. Jag kommer säkert att tala emot mig själv längs vägen i den här listan, men så får det i så fall bli: Derbyt, alltid den första söndagen i september, kommer för mig alltid att förbli störst. Vara det ögonblick på året när tiden på en travarena stannar som mest. Man har en chans, en dag, en stund, det är under de här korta minuterna det måste ske. Allt måste klaffa, ingenting får gå fel, och i vinnarcirkeln väntar en utseendemässigt underskattad kavaj. Den sulkysportälskare som under ett Travderby blippar med sin telefon eller fladdrar iväg i andra tankar önskar jag ta ett allvarligt prat med.
Betyg: 5 - Solvallas Internationella Elitlopp. Först och främst: den är inte som den en gång var, Elitloppshelgen. När vi (typ)alla kom dit i arla morgonstund, när promenaden från tunnelbanan inför grindarnas öppning klockan 07.30, längs dofterna och i förväntningarna, förenade oss. Det mesta på vår jord må förändras förvisso, men att Valla som ett eget val plockade bort sin världsunika exklusivitet de hade i ovan nämnda ord har varit svårsmält. Att publiken sedan 1990-talet halverats gör ju också något med dagen och helgen, som givetvis ändå står sig starkt.
Betyg: 5 - Norrbottens Stora Pris. Torpgärdan (kommer den altid att heta för mig) är en av landets absolut mest trivsamma banor, och här i ett storlopp som sedan 2010 avgörs en lördag kvällstid – i midnattssol. Det får mig för evigt att minnas när jag som femtonåring besökte min syster i Luleå, och vi – med Whams nya dänga ”Wake me up” dånande ur raggarbilarna i stadsdelen Porsön – klev ut och spelade tennis efter klockan tolv på natten. Det är bara något vansinnigt romantiskt över det hela, och när vädret är på Bodens sida så är den här tävlingsdagen fullkomligt enastående.
Betyg: 5 - Hugo Åbergs Memorial. Ta mig tillbaka till blott tiden före pandemin, och det var min givna ettan i rankingen. Den enda tävlingsdag på ett år jag tidigare uttryckt kring att jag aldrig ville skulle ta slut. Jag har vänner som vissa år runt år 2000 inte ens kunde hitta en plats på den väldiga Ridhallsläktaren, och jag glömmer aldrig hysterin och larmet på Jägersro när Varenne framför Giampaolo Minucci defilerade inför upplagan 2002, i riktning mot Agnefridsvägen. Numera är det folktomt på den sidan av Jägersro den här kvällen, och har blivit en av de stordagar som publikt tagit mest stryk. Så den ”magi” som det en gång alltid pratades om är dessvärre delvis borta.
Betyg: 4 - Paralympiatravet/Kungapokalen. Är ju numera på en och samma tävlingsdag och får därför ta gemensam plats här (jämnt skägg annars). Körs när suget är som störst, när tjockjackan hittat till förrådet, när sommaren kan skönjas i horisonten. Känns därav lite som den allsvenska fotbollspremiären, och när Kenta sjunger: ”vi har väntat så länge på just den här dan”.
Betyg: 4 - Årjängs Stora Sprinterlöpning. Högsommar, Värmland, skogsbackar som vecklas ut till (natur)läktare, ja det blir på något sätt inte mera såväl Sverige som travsporten vi både minns den och fortsatt – möjligen på gott och ont – vill bevara. Förbaskat vackert, kort och gott.
Betyg: 4 - Stochampionatet. Min gamle kollega och käre vän Lennart Persson sätter möjligen nu kaffet i vrångstrupen där borta i Västergötland över denna placering, förlåt Lennart. Är mångas favorithelg, jag inser det, men husvagnar och camping har aldrig varit min grej. Är naturligtvis solklart det största lopp som finns för våra svenska ston – och visst dallrar luften fortfarande rejält när startbilen sätter sig i rörelse inför denna pärla.
Betyg: 3,5 - Svenskt Travkriterium. Största loppet för treåringar, och ett av de finaste smyckena, Oaks för stona körs för övrigt sedan länge på samma dag. Jag älskade Kriteriehelgen mer än det mesta en gång, men numera körs loppet oftast i mörker en lördag när höstrusket börjat infinna sig. Lägg därtill att man för varje år alltmer inte hinner skaffa sig någon riktig relation till hästarna, som inte sällan kommer till start i finalen med blott några starter gjorda.
Betyg: 3,5 - Sprintermästaren. En riktig sommardänga, som det numera inte ens längre särskilt ofta regnar när den spelas ... Länge en av de mest pålitliga folkfesterna, men som i än högre utsträckning än Hugo Åbergs är den som tappat mest publik – på kortast tid. Det i kombination med att många tränare väljer bort Sprintermästaren för att istället bara gå för Derbyt, gör att loppet halkat ner en bit i nerv. Fast visst suger det fortfarande till när skymningen i Halmstad börjar falla och fyraåringarna kliver ut på banan för andra gången ...
Betyg: 3 - Sundsvall Open Trot. Bergsåkers stora dag, och lopp för den äldre eliten. Ligger sent på säsongen, när alla liksom sedan ett tag är synade. Samtidigt är banan i sig underbar att vistas på – en av de bästa – och startfältet blir oftast starkt = trivsamt.
Betyg: 3 - Jubileumskvällen. Solvalla, kvällstrav och liv på E-läktaren som ger en nostalgisk känsla för hur (exakt alla)onsdagarna på Valla såg ut en gång i tiden. Har dock successivt efter en topputveckling för konceptet i början av 2010-talet tyvärr tappat i kraft. Ändå god mysfaktor.
Betyg: 3 - Breeders Crown. På tal om höstrusk, bland det sista som körs för året, såväl för tre- som fyraåringar. Dagen när det är tid för antingen revansch eller att fortsätta tillåtas ha kungakronan och dito-drottning på huvudet. Vilka är slitna, vilka är fräscha, vilka ... tar som sagt ... revansch!
Betyg: 2,5 - Åby Stora Pris. Legolas 1983, jag trodde ju som nyinvigd fjortonåring i sporten att det här var det största som hänt i den. Sagohästen, VM-deltagaren längs kassettradion i mörkret i julinatten; nu spurtade han ner allt och alla inför ett sprängfyllt Åby. Loppet behöll i många år ytterligare sin höga status, men har sedan lång tid till att börja med falnat, sedan vacklats kring, och är numera dessutom vart fjärde år ett förvirrande ”extra stort Grand Prix”. Tyvärr Åby, ert stolta flaggskepp har ledsamt nog snubblat ut på allt tunnare is.
Betyg: 2 - Svensk Uppfödningslöpning. Det är kittlande med unghästar. Kan vara exalterande med tidig utveckling, och att värdera och spekulera hur en kommande framtid för dessa individer kan te sig. Det finns alltid en spänning när finalen väl går. Men intresset i stort är för lågt, hugade tränare för att vilja vara med på tok för få, för ett det ska gå att uppbåda den där riktiga och extra passionen för löpningen.
Betyg: 2 - E3. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men E3 har aldrig fått mig att gå igång. En sammanslagning av Stora Treåringspriset och Färjestads Nordiska Treåringspris, som uppstod i slutet av 1990-talet. Viktiga pengar på spel för alla inblandade, men någon klassikerkänsla eller puls uppstår aldrig. I alla fall inte för mig.
Betyg: 1,5
_______________
I övrigt.
- Kontot ”Andelskollen” på plattformen X, och snart enligt uppgift på egen webbplats. En blåslampa för spelläggarna i andelsspelsgyttret – det måste uppmuntras!
- På tal om att få puls, gå igång, tända till; Årets Häst-galan så sent som i mitten av mars gör det sannerligen inte enkelt för just det. Svårbegripligt upplägg. Lättbegripligt ifall det skulle ske en ändring nästa år ...
- Att satsa på sin lärling som ny förstekusk i ett storstall är det – försiktigt uttryckt – inte alla som gör. Joakim Lövgren valde att ge förtroendet till Tyler Mifsud – som efter det har 19 i segerprocent på 80 starter så här långt. Unikt förfarande när det inte handlar om far/son/släktskap, vad jag kan komma på. På flera sätt vackert.
