Jag inbillar mig att de flesta intresserar sig av travet på grund av den vackra sporten.
Djurens fantastiska insatser, tårarna vid bankanten, tacken för hårt arbete och spänningen i loppen och allt övrigt som den ger oss.
Nu är det självfallet inte riktigt så. De flesta är nog intresserade av travet på grund av spelet, men det är väl vad det är...
- Att jag beundrar stallen och allra främst hästskötarna har jag med stor vikt skrivit om flera gånger. Jag gör det gärna igen.
Det är några hårt arbetande själar som knappast kärat ner sig i den här sporten på grund av lönen eller arbetstiderna.
För dem är detta inget jobb, det är en sysselsättning de lägger mer eller mindre hela sitt liv på. Det måste dom mer eller mindre göra för att det ska gå.
Jag kan inget annat än beundra och imponeras varenda gång jag följer deras vardag i stallen.
Och i en vacker värld hade de så klart fått allt de velat på ett handfat. Allra främst hade man ju önskat att de inte fått en känslomässig spark i bröstet.
Förra helgen var det Stochampionatshelg på Axevalla.
Travfest och sport av hög klass och där ett stall säkerligen drömmer om att få sela ut sin häst. Allra främst få åka hem med hästen igen.
För ett stall slutade festen i en enda lång orättvis mardröm.
Det kan dessvärre inträffa missöden och där en hästs liv tar slut på en halv sekund.
Detta hände Miss Bubbly i lopp 5.
Förhoppningsvis hinner hästen aldrig lida. Men jag kan verkligen inte föreställa mig känslorna som sparkar sig rätt in i bröstet hos kretsen kring hästen. Som reser till banan med en häst och plötsligt sedan lämnar Axevalla med en tom hästbox.
Och jag vet väl inte vad som ska ältas vidare, men visst känns det som att dödsfallen alltid hanteras lite med en axelryckning?
"Ajdå, en häst dog. Nu försenas starten till nästa lopp något, men sen letar vi vinnare igen".
Jag kan inte hjälpa att jag föddes med ett lite väl stort rum av känslor i huvudet och magen. Men nu gjorde jag det.
Och jag kan bara önska för kretsen kring Miss Bubbly att de hämtar sig från den här händelsen och där travet åtminstone för en gång skull får vara lite rättvis.
-----
Klimatet har ökat rejält senaste veckorna.
Spelentusiaster och storspelare till travsporten blir alltfler som lämnar och tröttnar. Och i sociala medier läser jag dagligen om hur besvikna spelare är, men även från sådana som älskar travSPORTEN.
Det är en närmast tragisk situation och jag förstår hopplösa besvikelsen. När vi alla märker att ingenting händer eller ändras.
Den usla behandlingen mot spelarna fortsätter från vissa storstall och spelarnas pengar blir rena lotto-slantar.
Tro fasen att det inte är hållbart i längden. Det måste även pamparna förstå, eller...?
Där måste till drastiska förändringar och drastiska beslut. Vi måste kunna begära korrekt utrustningsinformation år 2018. Misslyckas man med det, ska där till bestraffning/böter.
- Visst, tränarna gör i regel inget fel. Felet är att de tillåts göra som de vill.
Att mörka om utrustning eller tillåta utrustningsändringar när stora spelformer som V86 och V75 redan satt igång, kan vara förödande för en spelare och dennes investerade slantar.
Anledningen till att inget händer är så klart även spelarna själva.
Omsättningen går inte tillräckligt åt helsike och flera kan gnälla över extraomgångar etc. men sitter där likväl på dagen och lämnar in sitt spel.
Inte förrän det märks klart och tydligt på papperet kommer något att göras åt problemet. Men det är så klart ett felaktigt hanterande...
-----
Och sedan är det fortfarande så att jag inte riktigt förstår varför sportens stora tränare ges utrymme i riksmedia med kolumner.
Kolumner de ofta nyttjar åt att gnälla om ditten eller datten var och varannan vecka. Folk utifrån som inte intresserar sig av travsporten måste se detta som ett skämt ibland.
-----
Jag skrev för någon krönika sedan om det fantastiska halvåret. Där nya förmågor tog plats och satte fart på sporten igen.
Det är förbannat viktigt att det fortsätter!
- En som klivit in i eliten på ett rejält sätt är Platon Face.
Vi har väl alla förstått att han är bra och allt det där... Men så här bra?
Under vintern ville det sig inte riktigt och där Platon Face bland annat hemma på Jägers i V75-lopp gjorde bort sig.
Inte ännu en högkapabel sort som sjabblar bort karriären så här, tänkte jag.
Sedan hände något. Våren kom. Och Platon Face kände att det var nog.
På Mantorps Ultrastayerlopp i mars var det dags att varva upp. En överlägsen seger där följdes upp av en än mer överlägsen seger på Halmstad.
Platon Face och Lutfi Kolgjini.
Och detta var bara början... Platon var inte nöjd och kunde bättre än så.
Insatsen i Harpers Hanover blev pricken över i:et. Sjabblaren hade bestämt sig för att bli en elithäst.
- Matchningen av Lutfi Kolgjini har varit femstjärnig och förtjänar beröm tusen gånger om.
Far och son Kolgjini kommer alltid vara en vattendelare i det här landet. Antingen älskar man dom, eller så är de en nagel i ögat på en.
För mig är valet givet.
Luddes matchning och även träning med Platon Face har så här i efterhand bara vuxit alltmer på mig. Där Platon Face på öret stod perfekt inmatchad i startvolten vid Harper Hanover. Som var årets huvudmål och som slogs in - på ett urstarkt sätt.
- Vi tar väl ofta tränare lite för givet och tar sällan till oss det skickliga arbetet bakom.
Men herrejesus vilket arbete Lutfi Kolgjini gjort och där sonen Adrian gör det minst lika vasst i sulkyn. Med den tidigare sjabblaren Platon Face!
-----
I helgen är något stort på gång. Hoppas vi.
Donna di Damgård går ut i Jydsk treårings Grand Prix för ston.
Segern i uttagningsloppet var precis ett sådant lopp man vill se henne göra.
Körandes i andraspår, bli inlåst av motekipagen, backa sig ut och sedan attackera över upploppet och vinna relativt komfortabelt.
Det utvecklar henne rejält att inte bara behöva lufsa runt i ledning/rygg ledaren utan tvingas gå i loppen på fler än ett sätt.
Nu är finalen här på söndag, 137 500 danska kronor i förstapris och utgångsläget perfekt - men motståndet även det mycket bra.
