Ni vet sedan länge hur min syn är på tidigare dopingdömda inom sporten. På grund av veka och huvudlösa regler kan de ändå välkomnas tillbaka och låtsas som om ingenting har hänt.
Tyvärr är det så verkligheten ser ut. Kuskarna skiter sedan i vilket och kör gärna hästarna åt tränaren. Vad än de har med sig i bagaget.
Soliga och härliga juli månad hade jag gärna lyft positiva och soliga händelser i sporten. Letat efter lite lättsamma och roliga vinklar.
Men hur fan ska jag kunna göra det nu? V75-starttiden är givetvis bedrövligt, men där finns även andra aktuella händelser som irriterar mig.
När ska vi brösta upp oss!?
Att sitta tyst är inget för mig. Jag tycker där finns alldeles för många som gör det och inte ryter ifrån.
När ska den här sporten brösta upp sig mot typer som inte bör välkomnas? Typer som skadar sporten behandlas som ett gäng hundvalpar man ryter lite åt i fem sekunder och sedan låter de härja runt igen.
År 2019 måste vi ha kommit längre än så här. Annars kan vi lika bra lägga ner. Jag ser nästan hellre det i så fall.
Det ska vara möjligt att kunna stänga ute typer som beter sig illa, vare sig det är i Italien, USA eller i Sverige. Lägg ner det här ihåliga och veka hanterandet nu.
Atle Hamre behandlas som en intern i fängelse men som lever ute i det fria. Förutom i travsporten. Mot Hamre är det okej att tuffa till sig. Möjligen rätt i sig, men varför ska det inte kunna gälla alla som beter sig som en påse nötter?
Vi måste hitta ansvarstagande nu för att lyckas en gång för alla.
Arazi Boko är väl bekant för svenska travsporten. Tolvåringen presterar på hög nivå idag, men behandlas som en pengamaskin. Hästen verkar vara sprängfylld med pengar som Gocciadoro försöker piska ur.
Bara någon dag senare var sedan Alessandro Gocciadoro på plats på Solvalla och tävlade. Vi måste kunna agera mot typer som beter sig illa.
År 2019 måste det kunna vara möjligt att stänga av med några dagars mellanrum. Jag kunde inte känna mer avsmak när jag såg honom på plats på Solvalla. Han måste haft kvar träningsvärk i armen när han körde ut på Solvalla-ovalen.
Samtidigt förstår jag inte hur ägarkretsen kring Arazi Boko tänker. Känner de ingen form av respekt mot sin häst? Uppenbarligen inte.
Det här är inte första gången Arazi Boko tvingas utstå piskrapp över upploppet. Likväl står han kvar i ett och samma stall. Med en huvudlös ägarkrets som verkar tycka det är okej. Ansvarstagandet!?
-----
Och lika mycket frustration känner jag kring hela trav-Sverige överlag. Alla våra stora profiler.
Fortfarande, år jäkla 2019, har vi alldeles för få som vågar säga emot. Ryta till. Jag trodde där fanns en stor betydelse att vilja vara föredöme för travsporten. Varför vill då inte våra stora profiler vara det då?
- Istället för att ta ställning mot sådant som skadar sporten hör jag inte ett ljud från våra storstjärnor i sporten. Nej, istället sitter de upp bakom dessa tränarnas hästar när de anmäler. Ingen tar heller ställning i heta ämnen om vår sport. Där finns en slags vek och respektlös inställning idag som får mig att irriteras i ett överflöd.
- Vid måndagens bedrövliga besked om fortsättning av kl 16:20 på V75 var det som vanligt Lutfi Kolgjini och även Ulf Stenströmer som sa ifrån. Fick uttala sig över vad hela sporten tyckte och tänkte.
Uppenbarligen är det så att aktiva inte heller är särskilt nöjda med situationen. Varför är där få inte fler som säger ifrån?
Istället är det ett och samma folk som alltid tycker till. Som ger sin syn på saken. Samtidigt som andra sitter knäpptysta bakom sina "skolbänkar" utan att ens våga räcka upp handen.
De som kan och har möjligheten till att uttrycka sig borde också göra det. Inte minst nu när det vi är inne i en mycket hektisk period med några mörka rubriker.
Alla har möjligheterna att säga ifrån. Ingen verkar vilja göra det. Jag fortsätter på eget håll.
-----
Det är möjligt att Erik Adielsson inte är den bäste kusken i landet eller världen. Men Adielsson är ändå den bäste på på ett sätt ingen annan är närheten av.
Erik Adielsson.
Han personifierar tävlingsmänniskan i travsporten. En av få som verkligen vågar och vill uttrycka besvikelse och glädje.
Örjan Kihlström, Ulf Ohlsson och Björn Goop är mästare på sina sätt - men de strålar väl knappast av uttryck när tv-kameran är vid dem efter loppen. Adielsson däremot - ja, han ger oss verkligen det vi alltid vill ha.
Vare sig det har gått strålande eller gått helt åt helvete så vågar och vill han visa det. Han ställer alltid upp. Tacksamheten mot tränaren, skötaren och hästägaren efter seger och den djupa besvikelsen när han förlorat loppen. Här hymlas det inte.
Han har en ärlighet inga andra är närheten av. Sådant jag vill se mer av från fler håll!
-----
Några ljuvliga travdagar bakom och framför oss. Och helgen blir en mix av förväntan, nervositet och iver.
Donna di Damgård beger sig åter till Århus och startar som favorit i Jydsk Grand Prix. Är Donna bara i sitt rätta jag ser jag henne redan i mål som segrare. Det är vad jag säger nu åtminstone. Hur det låter minuten innan startbilen går - ja, det tar vi då...
