Sedan jag var liten grabb har jag haft en viss uppfattning av travfolket.
När Vinnare V75 var igång på tv:n där hemma, och jag ännu inte riktigt frälsts av sporten, såg jag bara, vid förluster i loppen, en massa vrånga gubbar som vägrade ta av hjälmen eller skyddsglasögonen vid intervjuer.
- Där var sällan några "klackar i taket", ett uttryck som används när något är i en festlig stämning.
Under senare år har väl saker och ting blivit bättre. Utvecklingen har gått framåt och även så kontakten med media. Därav har ju även aktiva blivit lite "mänskliga" och bjudit på sig själva.
Där finns så klart fortfarande de som obekymrat kan snäsa mot en efter ett lopp. Som gärna undviker att medge att det blev lite fel i loppet.
Men är det något jag tycker fått sig ett rejält lyft så är det aktivas mentalitet. Och framförallt deras självkritik.
Framförallt André Eklundh, med stostjärnan Rose Mary i stallet, och Kevin Oscarsson med Super War Horse bland annat, brukar sällan ha några problem att ställa upp framför tv-micken när något gått tokigt i loppen.
Jag kan nästan känna mig stolt å deras vägnar. Och känner även en väldig tacksamhet mot hur de behandlar oss vid sidan.
Inställningen som Eklundh och Oscarsson går in med i travsporten är viktig och bra! Det ska inte bara passa att ställa upp framför kameran när saker och ting gått bra. Det ska även vara läge vid tillfällen de... gjort bort sig.
Annan som är värd två tummar upp är stjärnkusken Erik Adielsson.
Han har alltid väldigt lätt att bjuda på sig själv när spelare på sociala medier ställer raka frågor till honom. Det är sällan Adielsson blundar och ignorerar.
Allt gynnar både aktiva och staketkuskarna. Där banden stärks och respekten ökar.
-----
Jag är väl medveten om att även jag har brister. En av dom är min långsinthet.
Jag har verkligen försökt jobba med den och det har blivit bättre med åren, men tidvis dyker den upp.
Därför kan jag köpa ifall majoriteten ser mig som en löjlig, gnällig och sur lill-gubbe i det här specifika fallet. Och anledningen ligger i att jag inte kan känna någon riktig lycka över stall Magnus Dahléns framgångar.
- Hans hästar har sett närmast fantastiska ut på banan och stallet har sprungit in fina och mycket pengar på sistone.
Med tanke på Dahléns förflutna blir jag genast låg istället för hög av glädje som jag normalt annars blir.
Jag säger inte att där föreligger något skumt i framgångarna stallet når nu, men jag har däremot svårt att acceptera det och bli imponerad.
Eller för den delen glad när tv-kamerorna intervjuar efter loppen och allt är så imponerande fantastiskt...
- En gång är ingen gång och det sätter istället en stämpel på någon för mig som oftast är väldigt svårt att tvätta bort.
- Det är möjligen mig det är fel på här. Men fredagskrönikan är lite av en dagbok emellanåt för min del - och jag måste kunna få bjuda på vad jag tycker och tänker! Även vid tillfällen jag är ute och cyklar.
-----
Trippeltravet på Axevalla, vilket fantastiskt upplägg det ändå är.
Där finns en del som vi måste tänka om kring. Exempelvis Gulddivisioner under vinterhalvåret.
Men där finns även saker och ting som årligen känns briljanta och som knappast har något behov av förändring. Trippeltravet är något sådant.
Sporten tycks år för år alltid hålla hög klass och allt det unika med campingen över långsidan gör helgen till en folkfest både för de på plats och för de som sitter framför tv:n och får se vilken publiksport travet är ibland.
Vi må hitta en del att bekymra oss över vecka efter vecka - men där finns även sådant som är så fullständigt briljanta idag lika mycket som det var för femton år sedan. Och med tanke på att trippeltravet är aktuellt måste jag berömma det!
Sedan kan jag väl som alltid tycka att storlopp under söndagar personligen är iskallt - men struntsamma!
- Jag befinner mig just nu nere i grekiska öriket och semestrar en kort period. Möjligen för att läka mig själv och min långsinthet.
