Det är lätt att tynga ner sig i tider som denna när hela Europa utom Sverige stängt igen butiken och där man saknar friheten att röra sig vart man vill och inte minst gå och kolla på sitt älskade Malmö FF.
Som svensk ska vi dock inte klaga... Och framförallt inte vi med kärleken till travsporten med en fantastisk helg runt hörnet.
Helgen som är på ingång är den bästa vi haft i år. Redan så här på förhand.
Kvällens högklassiga fyraåringslopp är av en otrolig klass. Och V75-omgången på lördagen blev precis så bra som vi hoppades på. Eller, nej... Lördagen blev bättre än så!
- För en månad sedan satt man mest och kände hopplöshet över årets upplaga av Paralympiatravet. Hur fan ska det bli något av det där, egentligen? Men nu sitter jag här och ögnar framför ett startfält som frånsett Velvet Gio är storslaget.
- Att sedan kalla en järnmärr som Billie de Montfort för flagghäst är närmast beklagligt och direkt respektlöst mot hennes meriter och pengar på kontot.
När vi nu kommer in i dessa tider där Åby har rampljuset mot sig med Kunga- och Drottninghästarna och lördagens storlopp, är det lätt att börja dribbla in i open strech-diskussionen igen.
Till en början av snikspårets infart i sporten närmast föraktade jag det. Så här i efterhand kan jag däremot påstå att det är det bästa som hänt travsporten.
Jag håller inte med de som anser att det borde tas bort vid stora lopp med stora pengar. Åby är Åby av flera orsaker och en av dessa är att de erbjuder open stretch. I min värld är detta förbannade snikspåret hela räddningen och charmen med travet idag.
Så länge vi ännu inte har 1 400-metersbanor, upp- och nedförsbackar eller för den delen jättelånga upplopp, så är det open stretch som är det viktigaste vi har.
Säga vad man vill, men den utformningen vi har över våra svenska ovaler i dag inbjuder sällan till några tävlingar. Tävlingar på riktigt, alltså.
Jag är ofta kritisk på Solvalla-tävlingarna av en orsak. Det är alltför ofta urtråkiga lopp utan några taktiska utmaningar i loppen. Kuskarna kan närmast köra ut med ögonbindel och veta om hur det kommer köras i loppet.
För tyvärr är det så att varken Robert Bergh, Lutfi Kolgjini, Conrad Luguaer eller gasglada finländare med påställt är på nationalbanan särskilt ofta. Istället är det oftast ett och samma gäng lite för många tävlingsdagar.
Min upplevelse av open stretch är att det blir helt annan tävling i loppen. Plötsligt måste kuskarna tänka till några gånger extra innan de gör sina val i loppen.
Och inte minst måste man gärna ha flera olika scenarios i huvudet för att inte köra bort sig fullständigt i loppet.
Ett av många svåra beslut man har i loppen är så klart att sitta i ledningen och där man tillåts köra i ett behagligt Valla-lunk-tempo. Men då ska du ha i åtanke att du bakom dig i ryggen har en konkurrent som serveras en smörresa med möjlighet till open stretch över upploppet.
På Solvalla kan man lätt rinna undan utan att loppet blir särskilt sevärt eller taktiskt utmanade. Just detta är något du inte kommer undan med på Åby.
Det är möjligt att flera tränare inte uppskattar detta. Staketkusken i mig däremot... Ja, han älskar det!
Därför är open stretch en självklarhet om ni frågar mig.
-----
För övrigt är det närmast dystert att kvicksilvret Alessandro Gocciadoro är tillbaka med sina hästar i Sverige.
Allt det här kring dopingmisstanken är en sak, men så som den herren betett sig i sulkyn vill jag inte ens ha hans hästar i våra lopp här uppe.
Ja, låt gå att hästarna förgyller våra lopp och bjuder på rejäla intryck, men hela hans syn och behandling mot hästarna får mig att spy upp senaste matintaget.
Omöjligt att känna någon lycka kring det där.
Och man får väl även gratulera att han på lördagen på Åby startar med Voyager Grif som varit i träning hos Holger Ehlert tidigare. Ren jackpot, bingo och allt det där i sådant jag ogillar. Gratulerar.
