Det var under en kväll i december ifjol som den tjeckiska tennisspelaren Marketa Vondrousova – vinnare av Wimbledon 2023 – fick påhälsning vid sitt hem, och dopingkontrollanter knackade på dörren. I syfte att genomföra ett oanmält test. Men Vondrousova valde att neka denne tillträde, och därmed provtagning. I detta ansågs hon av sporten tennis officiellt ha vägrat att genomföra ett dopingtest.
För några veckor sedan kom så domen mot Vondrousova för detta: fyra års avstängning. FYRA. ÅR.
Detta alltså blott för att ha ansetts ha nekat att testas för doping. Inte testats positivt, bara nekat ett prov. Och hon var tidigare ostraffad.
I travsporten finns faktiskt ett nyligt liknande fall. Inför en start på Åby den 3 maj i år, efterfrågade Svensk Travsport nämligen den nederländske tränaren Henk Grift på uppgifter om resvägen till de aktuella tävlingarna i Sverige och Mölndal, inklusive uppställningsplats under resan. En information Grift aldrig inkom med (och hästen fick dessutom trots detta starta, men det är möjligen en annan diskussion).
Inte en jävel bryr sig.
Ganska jämförbart med ovanstående tennisfall, tycker jag man med gott fog kan påstå. En vägran i att samarbeta inom antidopingarbetet.
Domen här? 5.000 kronor i böter.
Lägg därtill att Henk Grift tidigare i sin karriär åkt dit för doping; 2015 då hans Vertige de Vauvert efter ett lopp testades med amfetamin i kroppen.
Och nu till det eviga stora mysteriet i sporten trav: det är och har varit fullständigt knäpptyst om saken. Inte en jävel bryr sig. Har brytt sig.
Okej, vi tar det igen: en ostaffad professionell tennisspelare döms till fyra års avstängning. En tidigare dopingfälld travtränare: 5.000 kronor i böter. Och folk reagerar inte ens.
För är det nånting som människor i sporten annars gör, så är det just att reagera. Debattartiklar och insändare närmast haglar. I Travgrupperna eller i egna inlägg på Facebook skrivs ösregnslånga inlägg om än det ena, än det andra. Det är proppar, fördelningspolitik, utrustningsdetaljer, spelfrågor, V85 vs V75, domslutssituationer, ja det är banne mig allt mellan himmel och (trav)jord.
Sällan, nästan aldrig, några längre diskussioner om sportens solklart allra största bekymmer: dopingen. Och då nås vi ändå av nyheter i ämnet, om inte dagligen så snudd på, med stor regelbundenhet, världen över.
Kring denna fullständigt existensiella fråga som:
1. Rubbar hela tävlingsbalansen, hela dess ekosystem, och gör den till en manipulerad idrott, inklusive spelet på den. Den liksom ställer hela dess just existens på sin spets.
2. På ett djupt och skrämmande sätt riskerar hästarnas hälsa.
Hur KAN det inte beröras mer? Uppröra mer. Diskuteras mer. Hur har vi lyckats hamna i den här kulturen? En kultur som satt sig så djupt att det finns hästägare som fortsätter stötta avslöjade och fällda tränare. En del uppfödare likadant. Där höga – de högsta – toppar i sporten inte heller de drar sig för att sätta häst i träning hos återfallsförbrytare. Ja, även vissa mediamänniskor, gruppen som ska granska, har samarbetat med dopingdömda. Och varför driver inte aktiva tränare på om saken?
På tal om media, så i Josefine Johanssons utmärkta skildring i Travronden för ett tag sedan, av Svensk Travsports antidopingarbete ute på fältet, blir den genomsyrande och bekräftande känslan också att fusket är väl utbrett. Att de som manipulerar (som vanligt) ligger före. Och att det är svårt att komma åt skiten. Dopingprov hittar långt, långt ifrån alla fiffigheter en aktiv kan tänkas hitta på i sin kreativitet, nej dopingprov är liksom knappt nån grej i letandet längre. Och spaningsarbetet? Ja, för att det ska kunna nås framgång där är förutsättningarna inte helt enkla. Eller som utredaren Johan Nilsson i reportaget uttrycker: ”Vi har några minuter på oss att komma in rätt för att det ska vara ett fulländat brott. Polisen har fler hjälpmedel än vad vi har. Vi har inga. Vi räknar tiden. Är vi tio sekunder tidiga kan det vara så att vi hittar preparaten – men handlingen är inte påbörjad. Då är det inte fulländat och mycket svårare att bevisa”.
Det är alltså ett nålsöga det ska snirklas in i med andra ord, om ST sedan ska lyckas nå ”hela vägen”. Som man gjorde i Mathias Andersson-fallet, som i Tomas Malmqvist-ditot, båda för övrigt tillbaka i sporten vid det här laget.
Ja, artikeln förstärker uppfattningen jag haft under lång tid: att problemen är stora, att dopingen är otäckt utbredd. Mycket med travsporten är bättre än förr i tiden, men när det gäller det här tror jag det är tvärtom. Jag själv får precis som förbundet regelbundet in tips och uppgifter; om preparat, om vad som är inne just nu, vilka som nyttjar vad, och även om det innan något kan visas konkret egentligen inte går att ta nånting för ren sanning, så säger omfattningen av uppgifter ändå mycket. I vissa fall har det dessutom varit synnerligen precist och detaljerat – men att komma i mål med något journalistiskt är likväl dock allt annat än en nedförsbacke. Tystnadskulturen sitter benhårt. Ska man kunna få vara kvar i branschen gäller det att vara lojal. De få personer som en gång valt att prata ... de människorna är inte längre involverade i den.
Men det värsta av allt: det är såklart att hästarnas hälsa – och detta utan skrupler – riskeras. Hästarna, de som till skillnad från humanidrottare inte har makten att bestämma själva. Att de med ”hjälpen” de får att inte känna smärta och/eller trötthet innebär att de pressas över sina fysiologiska gränser. Vilket i sin tur givetvis kan leda till en mängd olika negativa konsekvenser, i värsta fall döden.
Och när en aktiv vägrar samarbeta i ett antidopingärende som i en annan sport innebär flerårsavstänging, sticker travet åt den en bot i paritet med fortkörning på en glest trafikerad motorväg.
Allt detta uppenbart accepterat av en stor del av sporten.
Allt i en fortsatt pinsam tystnad.
I övrigt:
- Om den här texten, dels: tipsa gärna mig mer – på mejladressen nedan. Dels, berätta gärna på samma adress varför ni många där ute inte tycker att det är en prioriterad fråga. Är synnerligen nyfiken.
- Årjängs Stora. Travsport på riktigt. Och i just den här helgen får Johnny Takter så alldeles ytterst välförtjänt kliva in i travsportens Hall of Fame. En fyrling i Kalmar en söndag, en svepning med ett nyförvärv på Jägers en tisdagkväll – och så alla internationella storloppssegrar på det. Meritlistan är monumental = osedvanligt rättmättigt, som sagt.
- Att Stefan ”Tarzan” Melander inte fick köra Francesco Zet i Årjäng? Jag fattar såklart grejen, kittlandet, romantiken. Men nånstans – och det är egentligen inte likt mig – måste väl ändå nåt slags reglemente gälla?
- Henrik Ingvarsson
henrik.ingvarsson@telia.com
