Allegiant är inte av denna världen

Det var under något av Bordtennismästerskapen första delen av 1980-talet som författaren Lars Forssell på uppdrag av Expressen och i sällskap med Bengt Grive åkte med för att ”bevaka” tilldragelsen. ”Bevaka”, skriver jag, för så mycket av uppdrag utfört blev det i förlängningen så att säga inte. Utan mest för Forssell blev det att agera just sällskap till Bengt Grive, så som historien lyder.

Men EN text blev det från Forssell till sist ändå. Där artikeln på en si så där tio-tolv rader enligt den så kallade sägnen och efter att Kina i lagfinalen besegrat Sverige med 5-0, typ utan setförlust, ska ha inletts på följande sätt:
”Sverige är världmästare i Bordtennis. För Kina är inte av denna världen”.

Och ungefär så kändes det med Hugo Åbergs Memorial 2026, som ju avgjordes under tisdagskvällen, som alltid den sista i juli. Att det var den fantastiska Daim Brodda som vann. Ledde hela vägen, lade beslag på det normala loppet om vi så uttrycker det. Släppte aldrig en jäkel över bron – och höll mycket säkert undan.

För Allegiant ... är inte av denna världen.

_______________

Jo, det var ju onekligen i sanning det näst sista Hugo Åbergs Memorial vi upplevde under tisdagen, på den plats bredvid Agnefridsvägen som Jägersro legat sedan 1907. 2028 flyttar banan både ett, två och kansle till och med tre stenkast bort, vänder sig mot solen istället för tvärtom, går från kunglig läktare och tusenmetersbana till mindre publikbyggnadsytor men till en oval som mäter 1.400 meter – kring det måste vi väl alla se det positivt. Och vad har vi att välja på, hur mycket vi än älskar och har åtrått det som varit?

Fast oavsett vilket – det gör något med en. Det här med att snart stå på en perrong, krama den bästa av vänner genom livet, med skakande händer vinka genom fönstret, och ta förväl. För evigt.

Men med allt detta sagt: vilken näst sista show det alltså blev! Ja, jag fick ju själv en och annan synpunkt på mig när jag inför Solvallas Internationella Elitlopp i år hävdade att det var en viss Allegiant som liksom var hela grejen med just det spektaklet. Det var hennes flyt, hennes lätthet och driv, hennes självklarhet, ja jag hade verkligen hunnit bli förälskad i henne, som skulle till att göra Elitloppet 2026. Samtidigt som hon på nåt sätt fortfarande var osynad. Hon skulle komma att ge åtta gånger på toton i finalen ...

Numera finns det inga som helst dubier hos någon längre, såklart. Nu är hon faktiskt redan Årets Häst och samtidigt på sätt och vis också nåt slags 2026 års upplaga av Ego Boy. Eller kanske mer ... Mack Lobell? För det skimmer som hon under de senaste månaderna skänkt landet frälsning går knappast att överskatta. Under detta år har hon alltså tagit sig in under skinnet på människor och gjort dem saliga först i Karlstad, sedan Rättvik, vidare i huvudstaden sista helgen i maj som sagt, landat i lite slöare version i Eskilstuna inför snudd på 5.000 personer, och så nu omhuldat Malmöpubliken med uppvisning och banrekord på det som sagt snart uttjänta gamla Jägers.

Ja, vad kan vi mer begära av en travhäst? Är man inte den största av profiler då, så säg. I det läge som sporten befinner sig detta år 2026.
_______________

En annan sak som i ett minne poppade upp under Åbergskvällen och som – tycker jag – visar skillnaden på känslor som de tvåbenta aktiva skapar numera, jämfört med hur det var förr.
Det är nämligen en händelse just under den här tävlingskvällen som sitter hårt i mig; från 1991 när Stig H Johansson stod på sin topp och dominerade precis allt som slog ut i blom; och där och då i den soliga Malmökvällen som gigantisk favorit på V5 galopperade hans Union Shark hejdlöst bakom startbilen i det som var Derby Trial och som kördes Åbergskvällen vid den tiden, ja hästen var fullkomligt borta ur leken när det efter 100 meter körda av loppet hördes ljuda ... en omstartssignal.

Missnöjesyttringarna som följde är bland de starkaste jag upplevt på en travbana. Busvisslingar, skrik, ”så jävla typiskt att de alltid ska gynna Stig H”-yttringar i drivor. För ni kan ju också ana vad som hände när loppet väl kom iväg på riktigt. Naturligtvis travade Union Shark iväg lugnt och fint, för att sedan defilera hem segern – och så nya burop när Stig H i vinnarcirkeln på en fråga i ämnet barskt – och såklart med rätta – menade att ”det var inte jag som tryckte på omstartsknappen”.

Det var ju på nåt sätt jämt lite samma visa hemma på Solvalla. Antingen älskade man – folk – honom, eller så tyckte man att han snudd på förstörde sporten. Det var få mellanlägen, det var fulla känslospröt. Alltid. Att han alltid ska få ta över ledningen på första bortre långsidan ...

Ja, det är inte utan att man för evigt saknar honom. Den bäste. Han som skapade dessa känslor, ihop med många andra profiler, där och då. Och nånstans hoppas jag att han, vår Stig H, på det boende han numera lever sitt liv, under tisdagen närde en påminnelse om alla sina förtjusande Åbergskvällar.

Och att han fick och kunde njuta av – Allegiant. Hästen som inte är av denna världen.

Henrik Ingvarsson