Publikfrågan? Involvera Eriksson!

Detta är en kommenterande text. Åsikter och analyser är skribentens egna.

Att få folk att vilja följa tävlingarna på plats, åtminstone de större. Och i det därmed öka möjligheterna till att få och skapa ett starkare intresse, vilket i sin tur kan leda till både det ena, och det (hästägare)andra.

Det är väl exempelvis typ endast Sundbyholm i Eskilstuna under detta kalenderår, som under en storloppsdag har lyckats såväl matcha som öka en publiktillströmning. Höja en publiksiffra. Nämligen under deras ”Fyraåringstestet-dag” förra onsdagen, när man gick från 3 821 personer under 2025 till 4 716 (barn ej inkluderade i siffrorna) i år.
Och då ska sägas – glädjande nog för travsporten – att själva artistframträdandet under denna kväll för just det här året enligt uppgift inte blev någon av de där allra mest succéartade. Detta till trots ökade alltså publiken.

I övrigt har det i princip varit (hemska) minussiffror överallt. Vid Elitloppet, Sprintermästaren, Stochampionatet. Vid de två sistnämnda – visserligen vid rackigt väder – kan vi konstatera närmast spöklika minus.
Det som en gång var folkfester och där bilder alltid kunde visa vyer över läckra publikmattor längs ”platserna”, är numera öde asfaltsytor. Vart man än så gott som vänder sig. Ja, faktiskt utom just på Sundbyholm då.

Travrondens chefredaktör Joakim Svensson skriver i veckan om hur viktig den så kallade upplevelsen är: ”utan upplevelser finns ingen travsport”, som han uttrycker det. På andra ställen ser jag folk fråga sig varför fotbollen och ishockeyn har lyckats locka till sig – och öka – publiken vid sina evenemang de senaste åren. I ett slags frågeställning: varför kan då inte travet göra det?

Hockeyn har jag personligen dålig insyn i, men visst finns det en grundmurad levande supporterbas i den. Fotbollen däremot, desto bättre. Jag har konstant gått på elitfotboll under en bra bit över tre decennier, och jag kan direkt säga: att det är en jämförelse som inte gör sig möjlig att göra.

Visst, nybyggda – och större – arenor som många pratar om (inom travet) har haft en viss betydelse. Men annars handlar det i allra högsta grad om att fotbollspubliken själva är de som gjort hela grejen. ÄR den så kallade ”upplevelsen”. Det är de (vi) själva som utfört skådespelet, stått för passionen, stämningen. De har (oftast)själva fått bestämma. De har fått utvecklas. Ultraskulturen, den som de oinsatta vid nån bengalrökutveckling framför teveapparaterna inte sällan rasar över, har betytt i princip allt. Det är den – dess engagemang – som gjort svensk fotboll till vad den är idag. Som gjort att ännu fler har velat ansluta sig. Vilja komma dit.
Deras – jag säger vårt – resande till arenorna landet runt. Där är det liksom inga pilar mot upplevelseområden med olika serveringar som gäller. Vi är där, hemma- som på bortaplan, och jämt bara nöjda över att stå där och sjunga, stötta vårt lag, allt i gemenskapen kring att vi alla vill samma sak. Att just vårt lag ska vinna.

Så mitt råd är: att sluta göra nån jämförelse med fotbollen, som ju för övrigt också inkluderar den lilla detaljen att man är världens största idrott. Travsporten har ingen ultraskultur. Kommer aldrig att få. Och den kommer aldrig att uppstå. Travet är något helt annat.
Lyssna på och ta istället råd av: hur Stefan Eriksson (och övriga där på banan) som när allt kommer omkring ofta lyckas få Eskilstunaborna att ta sig Sundbyholm vid större tävlingar.
För går det i Eskilstuna, borde det gå i andra städer.

I något som jag enkelt kan känna bli till ett likhetstecken mot: att låta Stefan Eriksson få en övergripande – åtminstone rådgivande – roll kring att öka intresset för travsporten i hela vårt land.

Henrik Ingvarsson
henrik.ingvarsson@telia.com