Med lite distans är jag glad över skandalen

Detta är en kommenterande text. Åsikter och analyser är skribentens egna.

För kanske var det just det här som behövdes. En fullständigt genomövertydlig händelse som bara inte gick att blunda för. En ögonblicksbild – och allt utan övriga jämförelser – i stil med napalmflickan i Vietnamkriget 1972. Eller den syriska pojken Alan och hans livlösa kropp vid en turkisk strand i samband med flyktingkrisen 2015.

Uppenbart verkar det så. Travsporten behövde en symbolbild. Något banalt busenkelt att analysera. Och vad är tydligare än en film som visar upprepade hårda slag mot en hjälplös häst. Klarare blir det liksom knappast.

För SOM jag har tjatat om och efterlyst det som vi nu bevittnat de senaste dagarna. Jag har fan i mig stått där på barrikaderna i åtminstone ett decennium, och känt mig ganska så ensam i kampen. I slaget om en värdig och ren sport. I princip utan uppbackning, utan att folk förstått eller velat förstå hur illa det varit. Jag har efterlyst debatt, jag har skrikit om att fler människor i sporten behöver ta ställning, att tystnadskulturen är som ett förbannat gift som måste sugas ut ur branschen, ja senast för ett år sedan skrev jag dessa rader utan att speciellt många reagerade särskilt starkt.

Till exempel fortsatte alla de olika basorganisationer som nu plötsligt – givetvis glädjande – vaknat till liv att hålla tyst. Fortsätta sopa under mattan. Ja, till och med Travrondens ledare sprattlade ju i dagarna för hundan till slut till – i ett läge när det som sagt knappast var möjligt att rygga tillbaka längre. Också det givetvis på gott, alla reaktioner och avståndstagande under veckan har varit det, samtidigt som de här åren u-t-a-n reaktioner har kostat travsporten mycket längs vägen. Utöver min egen kraft då ...

Möjligen var det här som sagt en vändpunkt.

För av alla reaktioner jag läst sedan förra onsdagen är nog den förra aktiva Angelica Klockars text den som berört allra mest (se inlägg nedan). Rader som tydligt visar att inne i sporten, så var det som nu uppdagades, vad ska vi kalla det, inget ”olycksfall i arbetet”. Ingen blixt från klar himmel. Klockar skriver bland annat att travet verkligen ”behöver rannsaka sig själv” – något som jag själv alltså slagit för i en snart mindre evighet. Vi behöver prata, debattera, reflektera, hålla workshops om till exempel dopingen – allt kring det som är det viktigaste och självfallet helt avgörande ting vi har för att den här sporten ska kunna leva: hästen. Hästarna – och hur vi beter oss mot dem, behandlar dem, och alltid i främsta rummet hyser den största av respekt för dem.

Möjligen var det här som sagt en vändpunkt. Ett startskott. En sjuhelvetes väckarklocka. Efter att man ledsamt nog i och med sportens envisa strävan efter en putsad fasad ... i det längsta lyfts på och sopats under den där mattan ... tappat bort människor och dess förtroende längs vägen.

Och för en eventuell vändning krävdes alltså en napalmflickan-bild.

Annars då? Ja, det är inte utan att man undrar ... ”hur är stan en sån här kväll i augusti när sommarn regnat bort”, så som Lars Winnerbäck frågar sig i en sång från början av seklet.

Med skillnaden från den tiden och bakåt: att somrar i allt mindre utsträckning numera just regnar bort.

Hur som helst, hur är läget så här en bit in i sommarens sista månad, när travets stordagar är på väg att rinna ifrån oss, semestern möjligen är över, ångesten kring att kvällarna blir allt mörkare tilltar – och vi sakta är på väg mot höst igen. Vinterhalvåret, och allting med det.

Jag vet, jag är lite i mesta laget i ett vemod här, men nog händer det nåt med en när utförslöpan som vi kallar augusti börjar knapra på sina dagar. Den här tiden på året är på något sätt existentiellt väldigt stark. Har vi varit där vi ville? Gjort det vi skulle? Varit tillräckligt lyckliga?

Tur då att det trots allt återstår en del av travsommaren, ja just den här perioden är ju numera sällsynt storloppstät. Med Åby Stora som sedan ett tag flyttade ”hit” och i och med Östersunds nya plats i storloppskalendern är augusti snarast en svärm av miljonlöpningar, med en Margareta-pokal och ett Sundsvall Open Trot som också ska slåss om elithästarna som finns ... men inte heller existerar i någon oändlighet.

Undantar man därefter ”halvstora” SM på Åby där en del dessutom såklart inte ens får vara med och skulle kunna flyttas till det tidigare oktober ... så körs det istället: noll storlopp kommande månad. September är som ett öde torg i en svensk småstad när det gäller den äldre eliten. Har inte just det blivit åtminstone lite besynnerligt?

Alla arrangörer vill uppenbart mer eller mindre desperat ha sina största smycken innan sommaren är över. Men skulle det samtidigt inte finnas en väldig uppsida för någon av nämnda arrangörer att blicka mot ... säg mitten av september, och med det skapa en helt annan exklusivitet, si så där tre veckor efter Sundsvall Open Trot?

Och vilken landar man på då? Jo, ganska naturligt på något vis i första hand Åby, som jag tycker har hamnat en smula snett och i ärlighetens namn mer än så på det med sitt Åby Stora, något som lördagens upplaga inte direkt motsäger. Och som vart fjärde år numera ska heta något annat om det nu nånsin kommer att göra det igen. Är det inte läge att återgå till ”originalmånaden” för er del? I ett september som för varje år som går – dessvärre får vi nog tyvärr lov att tillstå – blir allt varmare, blir mer till fortsatt sommar, under en period där och där som sagt kalendern för eliten ekar tom. Här skulle ni hastigt och lustigt bli ensamma, som sagt bli exklusiva, istället för att som nu – om man hårdrar det en aning – spela fjärdefiol i augusti ...

Jag tror att banan ute i Mölndal skulle ha en hel del att vinna på det.

Henrik Ingvarsson
henrik.ingvarsson@telia.com