Ja, ungefär så där låter det ju titt som tätt i travsändningarna i teve. Per Skoglund skulle kunna uttrycka typ exakt det, och har väl så gjort hundratals gånger, och någon av experterna håller med, flikar in, ja vad häftigt, så fantastiskt vad hästen tar i när den dras! Det kan gälla en skräll i lägsta klassen, och lika mycket handla om Francesco Zet. ”När han väl drog ner norsken”, och så vidare.
Något som kan handla om just ett norskt huvudlag eller ryckhuvar eller bomull ur öronen. Och det beskrivs i en andemening som om vore det växellådan i en BMW. När alla dessa saker egentligen, så ärliga måste vi ju vara, är ett sätt att skrämma hästen, detta flyktdjur, och på det viset få den att springa snabbare. Och som i sin tur självklart kan få effekten att placeringen blir bättre, större pengar tjänas, framgången blir större.
Som sagt, så raka och sanningsenliga måste vi i nåt slags grund ha våra sinnen öppna att reflektera kring. Även om den i princip aldrig uttalas, i synnerhet INTE i just tevesändningarna, travsportens trots allt största fönster mot (tv)världen (ni som är födda i min tid minns programmet med Åke Wihlney ...).
Jag tycker egentligen ingenting om saken, olika typer av utrustning kan ju till exempel också lugna nervösa och stressade hästar, i att de ser mindre av omgivningen, eller tar in mindre av ljud runt omkring sig. Men det är hur som helst lite intressant med det som försiggår i Berlin just nu. Att liksom glutta på så här på avstånd. Där alltså stadsdelsförvaltningen i Tempelhof-Schöneberg, i södra Berlin, har förbjudit saker som tungband, ryckhuvor och rycktussar i tävling med travhästar. Besluten har helt enkelt tagits av djurskyddsskäl, och man är redan i gång med de nya reglerna. Enligt Travronden ska nu också en diskussion i det europeiska travförbundet UET hållas kring de här frågorna och det ska som sagt bli spännande att följa.
För lite djupare än ”kolla nu när han lägger i överväxeln” är trots allt frågan.
________________
Det är alltså – redan (lugn nu, sommaren!) – dags för Sprintermästaren. Kanske denna min personliga travsports allra största hatkärlek. För det första, så är det som om man aldrig blivit riktigt torr om kroppen efter upplagorna under 1990-talet; vi åkte från solsken i Blekinge till något som längs vägen blev till allt mörkare moln, och väl framme så brakade det loss – varenda gång. För det andra så känner man sig med få undantag alltid rätt besviken över försöksheaten, inte sällan med en förnimmelse av ojämna, skiktade, förutsägbara lopp, vad är det här för skit liksom! Men så körs de, lottningen till finalen sker, kvällen övergår i skymning ... och så står man där med en rätt jädra puttrig final ändå till sist.
Det är exakt likadant varje år. Det är som Bill Murray på Groundhog Day.
För så plötsligt rullar startbilen. Och hastigt och lustigt så känner man nåt i kroppen.
Att det är något stort och vackert på gång, när allt kommer omkring.
I övrigt:
- Halvtomt eller halvfullt, frågar sig ledaren i Travronden den här veckan. Om hur vi ska se på travsporten som helhet, ja det skrivs till och med att det enbart är positivt att nämnda Sprintermästaren som arrangemang har tappat 67 procent av sin publik sedan 2018. 67 procent ner: glaset, hepp – likväl halvfullt!
Problemet är att många av dessa människor har sett in i exakt samma glas under decennier – och hur har det gått? - Aktiebolaget Trav och Galopp. Liknar just nu mest en brandkår. Vilka i nåt slags panik rycker ut och parerar när det just brinner till. Flytten av GS75-jackpotten från galopp till trav var givetvis i grunden rätt, men till Rättvik? En måndag? Istället för till Axevallas kommande ordinarie under Stochampionatshelgen. Och så detta V85, som sminkas vidare med småjusteringar likt att göra det på en gris, allt medan insändarna kring uppgivenheten av travet som företeelse och missnöjet med den för sporten så elementära LÖRDAGEN aldrig varit fler och större. Tecknen har liksom sällan varit tydligare, rösterna inte starkare eller mer desperata, så ännu en gång – varför dra ut på här processen längre än nödvändigt?
- Sprintermästaren 2002. Drömmarnas upplaga av Sveriges Hambletonian. En upplaga i kvalitet som aldrig kommer att slås, där när Scarlet Knight, Gigant Neo och From Above möttes och la beslag på de tre första platserna. Vem som var fyra? Aja, det var bara en viss Fräkke Frederik ...
- Henrik Ingvarsson
henrik.ingvarsson@telia.com
