Det är fem år sedan vid det här laget. I det att den godhjärtade travsportentusiasten och uppfödaren Staffan Pellvik skulle arrangera ”Pride Racing” i sporten trav, bland annat på Åby, och där och då under den perioden kom vi att ha tät kontakt och långa samtal.
Det hela sammanföll med att Åbytravet hade godkänt och satt upp en reklamskylt för det politiska partiet Sverigedemokraterna. Jag tyckte för min del att det hela enbart som enskilt fenomen, utifrån den värdegrund Svensk Travsport (ST) utåt signalerar, var fullständigt fel, och hade inte ens koll på att Pellviks samtida projekt Pride Racing, inom organisationen Horses for Happiness, var på gång. Något som ytterligare – milt uttryckt – lade tyngd åt uppfattningen jag hade. Fullständig inkludering, oavsett sexuell läggning, hudfärg, religion och bakgrund ... rimmar liksom inte riktigt med SD:s värderingar.
Och på något sätt fick vi, jag och Staffan, bort den där skylten. På Åby. De vek ner sig. Travsporten kammade till sig. Och Pride Racing tog sin början, tack vare Staffan Pellvik, Annette Johansson och Helena Backlund.
Horses For Happniess-loggan som syns på ett flertalet hjälmar på travbanorna
– Vi vill förändra attityder internt och skapa en ökad acceptans för alla som är annorlunda inom hästsporten, sa han till tidningen QX i september 2021. Vi har absolut inte råd att tappa några personer utan vill välkomna alla oavsett ursprung, hudfärg, sexuell läggning, social status eller ekonomiska förutsättningar. Detta är precis vad Priderörelsen handlar om. Att alla ska känna sig trygga att vara sig själva. Hemma, på jobbet, ute på stan – och på travet. Det spelar ingen roll om du är gay, psykiskt sjuk eller invandrare. Alla de här grupperna upplever någon form av utanförskap och diskriminering. Det är till och med svårare för tjejer i den här branschen. Vår sport är så otroligt konservativ och homogen, uttryckte han då.
Och det var svårt att säga emot honom. Staffan, som i början av 2025, så ledsamt själv valde att ta adjö av oss på den här jorden – konservativ och homogen är inga överord om travsporten. Det är inte utan att jag själv kan känna mig som den klassiska katten bland hermelinerna, och rätt mycket utanför det som är en dominerande norm i den här branschen. Och då är jag ändå en vit heterosexuell man ...
Det är så rakt igenom genomuselt så jag vet knappt vilka kraftuttryck som skulle kunna räcka till
För ja, nu var det alltså dags igen. Nationalarenan Solvalla, det som ska vara sportens skyltfönster och i det utstråla det som den står för, har nämligen detta valår valt att sälja en reklamskylt till detta samma Sverigedemokraterna, ja precis just inför de största dagarna förresten, Elitloppshelgen. Och det är så rakt igenom genomuselt så jag vet knappt vilka kraftuttryck som skulle kunna räcka till. Svensk Travsport (ST) har en diskrimineringspolicy, och den borde varenda sällskap/bana såklart stå bakom, ha en skyldighet att stå bakom. Den enklaste nätta lösningen såklart är att ha inställningen att tacka nej till alla politiska partier, att bjuda upp till dans med Sverigedemokraterna det enligt diskrimineringspolicyn det mest givna att ge kalla handen till.
Utdrag ur Svensk Travsports Uppförandekod
”Vi har väl demokrati i det här landet”, skriker den i branschen stora ytterhögern i ett alltid lika urkorkat försvar. Jo, och demokrati innebär också att man kan säga nej. Busenkelt dessutom. Med minsta motståndets lag kunde Solvalla här ha nekat, och ingen på detta jordklot hade noterat. Och dessutom: om det är det något parti som går i riktning mot minskad just demokrati så vet jag liksom vilka. I sitt ständiga kulturmotstånd, Public Sevice-dito, i att vilja förbjuda klädesplagg, i sin homogent inskränkta världsbild.
Det är helt enkelt bara så dåligt, Solvalla. Jag är beklämd, så att jag håller på att gå åt; som travsportälskare. Som humanist. Som svensk medborgare.
Och jag tänker nånstans att jag har dig vid min sida, Staffan, även den här gången.
Ut på det glödande kolet, tillsammans.
Reklamskylten på Solvalla
I övrigt:
- Så fick jag otäck Pixie-känsla (ungdomar får googla, eller fråga Remy Nilson ...) när Johan Untersteiners maffiga löfte Time the Hill tidigt, tidigt packade ihop i E3-kvalet i måndags. Läskigt när det tar stopp så fullständigt – så måtte det få fortsätta väl.
- Ny vd på ATG i Svenska Spels tur-ansvariga Anna Romboli – från december. Hoppas bara inte aktiviteten avstannar i avvaktan på det, att söla så länge med att fimpa V85 har vi som sagt inte råd med.
- Är det bara min gamle kollega Magnus Stålberg som är så göteborgsk i branschen, att han är den ende som kan känna det lätt sorgliga att ovannämnda inte heter Tomboli …
- Daniel Redén. Nu tittar jag ganska sällan själv på ATG Live-sändningar (och det finns det anledningar till) och det är med garanti så att det finns saker ”att slipa på” i dem, inte minst när det gäller att strama åt resurserna. Men att utmåla just detta till ”en fara för sportens framtid” känns magstarkt. Jovisst, allting hänger ihop, absolut, men vad sägs ändå om: hästbrist, det stora spelfokuset under ett par decenniers tid, de ökade klyftorna, att vara just en sport som är välkomnande för alla och – inte minst – dopingen. Alla, var och en, lite större hot kan jag tycka.
- Kapplöpning med sulky på Bro Park = en fullständigt annan sport. Och man ställer sig ännu en gång frågan – varför travet inte följde med ut dit.
- Henrik Ingvarsson
henrik.ingvarsson@telia.com
