Först och främst är ju staketkusken i mig mycket belåten med lördagens Legolas Minne.
Jag var rätt tydlig på förhand. Det finns inte en chans att San Moteur förlorar mot det där startfältet. Och framförallt var jag inne på att Björn Goop ville ge hästen en rejäl insats i kroppen så de slipper sela ut honom fler gånger innan Prix d'Amérique.
Jag är således inte särskilt förvånad över segern. Vad som ändå imponerade på en var givetvis intrycket från sista halvvarvet och in i mål.
Den uppväxlingen som San Moteur presenterade där är faktiskt något jag aldrig riktigt fått se honom göra tidigare.
_______________________
De senaste upplagorna av Prix d'Amérique har med svenska ögon varit rätt så iskalla. Vi har helt enkelt inte kunnat utmana fransmännen på allvar.
Med tanke på hur San Moteur såg ut i Prix de Bretagne och vad han visade upp i lördags gör att man plötsligt börjar få segervittring.
Det lär väl säkert ändå sluta med att vi står där på söndag kvällen sista söndagen i januari och hurrar över en femteplats
Men, vad fan.
Måndagen fick en att inte ha något annat väl än att tro på det. Det är omöjligt att inte tro på att jobba in svenskseger i vinterns upplaga.
Man vill alltid ha de bästa till start. På så sätt känns vinterns Prix d'Amérique tråkigt nog lite halvtamt.
Jushua Tree kastade in handduken idag och sedan tidigare är Horsy Dream out. Lägg där till att titelförsvaren Idao de Tillard är ett frågetecken och man börjar ha svårt att hitta anledningar till att inte tro på San Moteur.
Prix d'Amérique-trean från förra upplagan, Joviality, verkar heller inte riktigt få till det. Det har varit mycket grus i det här maskineriet och senaste beskeden kring henne är sannerligen inte positiva.
Med tanke på vad vi fått höra kring statusen på motbuden och på det sättet som San Moteur uppträtt på slutet så är det nästan så man håller honom som ettan för dagen.
Det är omöjligt att inte tro på det.
