Det är inte första gången jag refererar till Lars Winnerbäck, jag vet; det är bara det att han funnits med ett tag nu. Och gjort ett och annat avtryck, på så många av oss. Ja, hur som helst; textraderna i en av verserna på låten ”Se dig om” från 2004 och som rullade över mig i dagarna, och i synnerhet den sista raden, ger mig alltid ett lika starkt hugg i magtrakten. Närmast som ett knytnäveslag.
Se dig om
Här är din beskärda del
Stor eller liten
Trasig eller hel
Blev du stärkt av allt eller sårad och öm
Vad blir rätt och vad blir fel
Och när släpper man en dröm
Kanske är det hans allra starkaste sång rentav, verkligen inte någon av de mer kända. Och som sagt – den där sista raden.
Ja, för när släpper man en dröm? Egentligen.
Om man har hängt med ett tag, så som jag börjar, när man konstaterar hur vansinnigt fort livet hittills gått, så är det närmast oundvikligt att inte bli drabbad av de där orden. Så som vi väl alla gjort (utom de som ljuger om att de aldrig ångrar saker) eller till sist kanske tvingats göra. Nån gång i livet. Minst.
Att släppa en dröm. Ge upp sådant man försjunkit sig in i. Även om man längs vägen också uppnår vissa saker, jag ville till exempel skriva en bok, det har blivit tre, men också: att jag innan jag dör önskar få uppleva ett sm-guld till med Hammarby, bara ett enda!, och så hade jag velat göra som Bodil Malmsten en gång gjorde, sätta sig i en bil och ge sig iväg planlöst, ända bort till längst ut på den franska atlantkusten – och så bosätta sig där. Eller att en gång bo permanent i Rom eller i en italiensk bergsby.
Men nu tror jag väl aldrig att det blir så.
För nån gång får man släppa en dröm.
________________
Dessvärre är det alltfler i travsporten som just både gjort det, och som kommer. Oavsett om man är kusk, tränare, uppfödare, ägare. Fortsatt upplever jag också just nu att det pågår ett slags kamp, mellan de små och stora, mellan lite slarvigt uttryckt de fattiga och rika. Svenska uppfödare kontra utlandsstationerade, elit eller bredd. Och så vidare.
Jag tror det är väldigt olyckligt. Att stå på varsin sida och kasta saker (typ en väska) på varandra. Sporten behöver snarare mer än nånsin hålla ihop, försöka enas om en framtid.
Annars blir det snart ännu fler.
Som får släppa sin dröm.
________________
Jag brukar sällan eller aldrig särskilt mycket bry mig eller ha synpunkter på Elitloppet och dess inbjudningar. Eftersom det är så många som 16 hästar som till sist ska bändas in, och själv ser jag de senaste årens teveförfarande och krystade diskussioner mer som ett (rätt ointressant) skådespel. När väl loppet står färdigt att lottas så kommer de för dagen bästa tillgängliga som känner sig kallade att finnas med, så jävla krångligt är det liksom inte.
Men just det faktum att det verkar finnas skeptiker där ute till att Daniel Redéns Allegiant under helgen som gick fick ”nådiga nicken” var ändå det konstigaste på bra länge. En häst som vecklar ut exakt allt det som man vill att en deltagare i vårt största lopp ska göra, fast som i en verklighet ju så väldigt sällan inträffar. En häst som vunnit storlopp som treåring i USA, som är obesegrad på svensk mark, med en såväl kusk som tränare närmast kippar efter andan när de hyllar henne, dessutom har hon en utstrålning i paritet med tennisens världsetta Aryna Sabalenka. OCH ... just det: en häst, ett sto dessutom, som får sägas vara osynad i elitsömmarna. Jag ber vidare en bön att det så ska förbli tills det så att säga är dags.
Ja, varenda bockrackare är liksom ifylld. Lika starkt gröna som björkarna och Solvallas innerplan är just den där sista söndagen i maj.
Är man inte positiv till en sådan deltagare har man ju inte förstått nånting. Den på förhand mest kittlande deltagaren på många, många är.
En drömhäst om man så vill.
-
I övrigt:
- Jag har vid det här laget verkat i den här branschen i snart tre decennier. Och ja, när man har gjort det, så är det lika klart som vattnet i en stilla vårbäck att man någon gång hamnar snett, som journalist. Alla har vi nog publiceringar under de här åren som man ångrar. Men det sagt: den kollektiva journalistiska kollapsen den senaste tiden, när det gäller allt kring Sundbyholmstravet och däri Linn Anderssons soloshow, saknar faktiskt motstycke under mina som sagt nära 30 år.
- Solvallas sparkande av sin vd Per Olav Andersen. Med blott veckor kvar till banans stora helg. Något som StockholmsTravsällskap – Solvalla – i ett pressmeddelande torgförde i några av de svalaste och kortaste ordalag som i den här typen av sammanhang existerat. I övrigt är det tunga lock på. Oundviklig känsla: både en och hundra hundar begravna.
- Fritt fram för Jörgen Forsberg, vd för såväl ST som ATG, att äga häst. Det är nu bestämt. Forsberg som just nu sitter på typ hela sportens existens, där en ocean av jävsituationer kommer kunna uppstå. Smått overkligt beslut.
- Jag får snudd på utslag av realityteve. Ser aldrig, vill inte, klarar inte. Likväl ser jag banne mig en smula fram emot travsportens kommande ”Hela vägen”.
- Henrik Ingvarsson
henrik.ingvarsson@telia.com
