- Ibland är jag inte klokare än näsan räcker. Därför missades publiceringen av en text jag skrev förra måndagen. Alltså kommer den lite så här i efterhand...
Jag har flera gånger varit tydlig med att Joke Face var min första så att säga "förälskelse" på travbanan.
Den jag följde till punkt och pricka och vartenda steg han tog. Under hans levnadsår var jag även flertalet gånger ute på fantastiska Vomb och hälsade på honom.
Karriären tog ju dessvärre slut lite för tidigt och han hade mycket kvar att uträtta på ovalen. Samtidigt fanns det en charm att se honom i "trädgården" utanför familjen Kolgjinis hem, där han enkelt kunde ögna in alla som passerade ett av trav-världens mest fantastiska område.
För elva år sedan ikväll tog jag turen upp till Halmstadstravet. Efter varit ifrån i tio månader skulle Joke Face nämligen göra comeback. Ett 2013 hade skapat mängder av frågetecken rörande hans framtid och om det verkligen fortsatt var en stjärna. Därför var det med ovisshet jag tog resan upp till Halmstad.
Loppet? Ja, det slutade med att Joke Face och Lutfi Kolgjini spårade runt om på tiden 1.13,4a/2 140 meter.
En prestation som fick en att hoppas igen om en ljus framtid.
Dessvärre skulle det aldrig bli så.
Efter comeback-loppet gjorde Joke Face ytterligare två lopp. I självaste Åby Stora Pris, som då kördes med två heat, galopperade han båda gångerna och när han senare ströks inför tilltänkt start i Gulddivisionen 18 oktober så valde Kolgjini att avsluta tävlingskarriären.
Visst kändes comeback-segern på Halmstad speciell på sitt sätt. Vad jag där och då inte visste var att det var hans sista seger i tävlingskarriären.
