Trots att V86-starttiden varit klockan 20:30 nu i flera år har jag ännu inte vant mig. Jag lär aldrig göra det heller. Gubben i mig är inte förtjust i 20:30. Express-upplägget är jag väl insmord i vid det här laget, men den sena starttiden känns varje onsdag som rena evigheten innan det är dags.
Vid förra onsdagens tävlingar hade vi dock ett par roliga lopp innan omgången sattes igång. Bland annat var det dags för familjen Kontios ögonsten La Verite. Istället för ytterligare en stark insats från Readly Express-sonen upplevde vi det fruktansvärda.
Jag har ännu aldrig upplevt ett plötsligt dödsfall vid mina besök på travbanorna. Jag hoppas få slippa det. Även fast jag inte har personliga band gör det likväl så innerligt ont. Ibland inträffar det här och då är det smärtsamt.
I onsdags förlorade vi La Verite.
Denne starke femåring som av sina tolv starter gått i mål som segrare vid sju tillfällen. Trots en imponerande karriärsstart var det bara början på något som kunde bli något stort. Och även fast Katja Melkko stod som tränare var det familjen Kontios ögonsten.
Jorma Kontio, denne legendar och en av de största, tillsammans med sin Päivi.
Livet har sin mening. Ibland är den begriplig. Ibland är den ett enda frågetecken. Onsdagens mörka ögonblick på Solvalla var bottenlöst tragiskt.
Travsporten är det vackraste som finns. Hästar ger mig energi och glädje som inget annat ger. Ibland gör dessvärre även det här ont.
-----
