Jag har vid många tillfällen skrikit i en kudde eller rent av dängt skallen i väggen över hur smutsig travsporten kan vara.
Dopingdömda tränare får av någon anledning komma tillbaka och där catchdriver-eliten obekymrat sitter upp bakom tränarens hästar med motiveringen; "annars gör bara någon annan det...".
- Det är lite så det har fungerat och varit under många år och för detta fylls jag av frustration. Att ingen verkar intressera sig för att signalera mot rötäggen.
Men så. Lutfi Kolgjini. Det var fan på tiden!
När Bordeaux S. flyttades från Jerry Riordan till Fabrice Souloy fick jag läsa det både en och tretton gånger. Hur. Är. Det. Möjligt. Att. Vara. Så. Dumma?
Men jodå, dit flyttades hästen och vips blev det seger i regidebuten 1 april. Pengar smakar godare än rent samvete.
Kolgjini signalerade. Väck med hästen ni har hos mig. Det var fan ta mig på tiden att någon verkligen utåt sade ifrån. Gjorde det man under så många år väntat på.
Ludde är en av sportens hedersmän och en av de viktigaste vi har och haft. En som inte rättar sig i ledet och har en sådan passion för sporten att han alltid tycker och tänker för dennes bästa.
Jag tackar Ludde återigen för att han är en del av svenska travsporten.
- Ägarkretsen? Ja, vad ska jag säga... Alla gör vad de vill med sin häst. Så är det ju. Till Expressen uttalade sig delägaren med orden "alla förtjänar en andra chans".
Men, enligt mig? Nej, alla gör inte det.
Verkar man med travhästar och frivilligt väljer att fuska och riskera hästens hälsa ska man inte verka inom sporten mer. Man ska inte vara närheten av en häst. Och man ska framförallt inte få ta del av rika hästägare med hästar som har potential att tjäna stora pengar.
Det är tragiskt att ägarkretsen inte skäms, utan tvärtom. I min bok har de inte kärleken för hästen utan för pengarna.
Den som påstår något annat är antingen befängd eller bara rent av korkad.
