Jag minns för ett antal år sedan när jag partajade loss under Elitloppshelgen på Solvalla och reste sedan alltid hem vid måndag lunch.
Att resa hem från Stockholm redan på söndag kvällen kändes alldeles för bittert. Lite som när man är på sol-charterresa på vintern och reser hem i flip-flops - hopplöst önskande att det även i Sverige är 25 grader varmt. För att sedan vid landningen mötas av minusgrader och mörker.
Detsamma upplevde jag förr efter en Elitloppshelg. På antingen tåget hem eller ute på Bromma var allt bara ett tomrum. En rejäl dagen-efter-känsla.
På senare tid däremot har det blivit till något bättre. Elitloppshelgen är givetvis vad den är. Klass av bästa sort, men personligen har helgen varit början på något vackert. Vi är inne i storloppssäsongen och efter Elitloppet har vi egentligen allt det bästa kvar.
En ljuv sommar med toppsport på ovalerna och storlopp efter storlopp.
Med Very Kronos som min klara favorit ser jag mycket fram emot Jämtlands Stora Pris om två veckor.
Very Kronos
Är det något jag tidigt lärt mig och lite bistert tvingat inse är att man inte ska förvänta sig moral i den här sporten.
Dopingfuskare välkomnas tillbaka och kollegor/konkurrenter är alldeles för dåliga för att ta avstånd mot dessa.
Detsamma gällde vid tidpunkten när Jerry Riordans nässlang-bilder läckte ut och där bankollegor vägrade uttrycka sig och gömde sig nere i kaninhålet istället. Att stå på god fot hos kollegan är viktigare än något annat. Om jag ska dra annat exempel.
Förra veckan läste jag om Katja Melkko som välkomnat in Holger Ehlert-tränat till sin regi.
Låt gå att Fabrice Souloy är ett rötägg men Ehlert är något än värre. Om man nu ska ranka svinen, vill säga.
Melkko är givetvis glad att få in häst av kvalité och på så sätt behöver hon inte tänka efter en extra gång.
"Jag har många hästägare och kan inte ha åsikter om alla eller koll på vad de gör", uttalade hon sig för Travronden. Le, vinka och blunda.
Precis sådant som jag förväntar mig av numera. Noll mot moralen
-----
Noterbart efter Elitloppshelgen var att stämningen var tillbaka på Solvalla igen. Innan pandemin var min känsla att den elektriska stämningen från publiken inte helt infunnit sig som det var förr. Det var tillbaka i år!
