Jag skulle aldrig kunna beskriva min kärlek till travsporten. Till hästarna. Den är så djupt rotad och stor att jag inte kan beskriva det på ett rättvist sätt. Och visst är det något som senare påverkar mitt humör.
Spelet, ja. Det är skoj på sitt sätt. Men min kärlek är främst till sporten och till detta fantastiska djuret.
Hästar är speciella. De lockar fram sidor hos mig och känslor innanför bröstet som inget annat kan. Det är glädje och kärlek på en och samma gång.
Och möjligen är det just detta som framkallar ilskan i mig.
Ilskan mot de som vill hästen ont. Som endast ser djuret som en plånbok.
Alla inom travsporten vill självfallet springa in så mycket pengar som möjligt. Och dessvärre finns där de som gärna blundar för hästens hälsa.
Jag var naiv till en början. Naiv mot tanken att det där med doping förekommer inom travsporten. Inte fan finns där de som frivilligt vill utsätta djuret för det där? Men, jodå.
Den dagen när jag kom ner på jorden igen slog det mig hårt i ansiktet. Och jag har sedan dess varit så djupt negativ och ilsken mot de som obekymrat riskerar hästens välmående.
I och med detta ser jag även till det där med hedersfrågan. Hur är det egentligen med den i travsporten?
Nere i Frankrike finns där en svåger till Fabrice Souloy som verkar och där kuskar ställer upp. Trots allt. Även så svenskägda hästar, såsom Cash Gamble, håller till där nere trots allt som hänt.
Och när Bo Westergaard kom tillbaka igen hade han inte ens halvsvårt att få till kuskar på sina hästar.
Och så har vi även tränare i Sverige. Där vissa kuskar obekymrat sitter upp bakom dennes hästar. Trots allt.
Jag förstår att cashen måste in. Man måste visa resultat i denna hårt konkurrerande branschen. Men till varje pris? Till ett pris där deras heder försvinner?
Uppenbarligen är det så.
Har jag hängt upp mig på mycket i det här? Möjligen finns där de som anser det. Som tycker jag borde skärpa till mig och gå vidare i livet. Men jag vägrar.
Jag hatar doping av hela mitt hjärta och själ. Jag är skyldig hästen det.
En gång medveten dopare, alltid dopare. En åsikt jag alltid kommer ha. Och jag kommer aldrig hålla tyst.
-----
Anders Malmrot blev befogat hyllad ifjol när han tog över sportchefsrollen på Solvalla. En rad förändringar och ett par roliga initiativ sattes igång på banan. Och Malmrot fortsätter vara en stjärna.
Anders Malmrot är en man med stor heder. När Stefan Melander lyfte fram Homicide Hunter som Elitloppsdeltagare var vi många som rynkade på näsan. Åt den förbannade Chris Oakes. Och det dröjde inte länge förrän Malmrot tog död på ryktet. Likaså gällande Urlo dei Venti när denne ryktades till Holger Ehlert.
Tyvärr lever vi i en verklighet där dopingdömda tränare välkomnas tillbaka. Detta leder till att dessa av någon obegriplig anledning ändå får in bra hästar i stallet. Hästar som vi sedan tvingas vara utan till våra storhelger.
Visst vill man alltid ha med det sportsligt bästa i ett Elitloppet - men verkligheten gör att vi stundtals tvingas neka någon ibland.
-----
Känslor är något vi däremot ofta får uppleva från aktiva. När det är en amatör som slår till på V75 eller när en ung förmåga sätter dit de äldre. Men sällan är det några av de rutinerade rävarna som visar något.
Därför var det uppfriskande, ärligt och på tiden att höra Peter Untersteiner förra helgen.
Efter hans styrning med Secret Mission sågade han sig själv till fotknölarna. Han var ett arsle, kort och gott. Och istället för tomma bortförklaringar, ser jag sådana som Untersteiner lite oftare!
-----
Alla tycker vi olika. Tur är väl det. På vissa banor testar de ibland det där med två referenter i loppen. Det är något som delar travfolket har jag märkt.
Jag kan tycka att det är lite småkul ändå. Det bryter av det normala och blir något annorlunda och eftersom jag efterfrågat mer av sådant kan jag inget annat än uppskatta det här.
