På det personliga planet har jag aldrig gjort mig känd för det urstarka självförtroende och som går runt och upplever livet som glaset halvfullt.
Det är ett ständigt halvtomt sådant.
Kan det vara därför som jag upplever lite av detsamma så här ett par dagar efter Åby Stora Pris för Francesco Zet? Ja, möjligen.
Men man behöver inte ha vidare hög iq eller förstånd för att ta in orden och uttrycken från Daniel Redén. Dels i söndagens blogginlägg och och senare i måndagens podd.
Att stjärnhingsten dels ska läka, rehabiliteras och sedan fajta sig tillbaka till den stora scenen nästa säsong känns tämligen långsökt.
Det är på stora scenen Francesco Zet ska verka och har han "bara" 95 % sannolikhet att komma tillbaka dit, så kommer Redén knappast ta den sannolikheten.
Som många andra i stallet så har Francesco Zet förgyllt vår trav-tillvaro flera gånger om och har det där klassiska "ingenting att bevisa längre".
Jag har två starka minnen med honom som jag är högst tacksam för att jag vill uppleva på plats.
- Det häftigast som han i mina ögon levererat var segern i Kriteriet.
Till just det loppet valde jag att gå ned till bankanten på Solvalla precis vid mållinjen.
Att sedan få se hela hans motor kliva förbi konkurrenterna var något extra som jag fortsatt har på näthinnan när jag påminns av loppet. - Svenskt Travderby himma på Jägers är givetvis den andra juvelen.
Lulius Boko var en fullgod konkurrent som försökte, men det hjälpte föga. Father Patrick-sonen var alldeles för bra.
Självfallet har Francesco Zet ett avelsvärde som kretsen måste tänka på, men så som jag hör Daniel Redén uttrycka sig så blir jag högst förvånad om vi ser Francesco Zet på en tävlingsbana igen.
OM så blir fallet så är ingen gladare än jag (okej, kanske några till...).
På tal om nämnde Lulius Boko. Det blev bara elva starter för hans del med nio segrar och 13 januari 2024 gjorde han sitt sista lopp.
I våras exporterades han till Belarus.
