Travåret 2018

Travåret 2018 har liksom tidigare år knappast gjort en besviken. Som vanligt har året innehållit höga toppar, glädjefyllda ögonblick - men visst har den även innehållit djupa dalar och tunga ögonblick.

Att summera ett helt travår på ett rättvist sätt, utan att glömma någonting, och där man får plats med allt inom rimlig ram är närmast omöjligt.
Jag funderade länge på att ge det ett försök, men äsch. Jag håller mig till det jag minns allra mest.
-----

Året kunde knappat inletts på ett bättre sätt. Nere på kolstybben var det Timo Nurmos-tränade, Readly Express, som tillsammans med Björn Goop duellerade med Bold Eagle över upploppet och var den starkare.
Att vinna Prix d'Amerique är makalöst stort. Och något som många utanför travsporten inte riktigt begriper sig på exakt hur stort det verkligen är.

Och efter loppet bjöds vi på sådant vi väl aldrig riktigt bjuds på. Björn Goop fylldes med tårar samtidigt som han klappade Readly Express för upplevelsen och den vanligtvis lågmälde Timo Nurmos skuttade runt med finska flaggan tokstolle. Och tokstolle är väl just vad Nurmos knappast är till vardags.
-----
På det personliga planet har 2018 varit oerhört speciellt. Plötsligt har man stått vid sidan av banan och hejat fram en häst man har ägarintresse i, Donna di Damgård.

Stora årgångslopp hemma i Danmark och även start vid självaste Elitloppshelgen. 

Jag upplevde en nervositet och glädje på ett sätt jag aldrig känt tidigare inför och under travlopp. Det har verkligen givit blodad tand och jag rekommenderar verkligen samtliga att gå med i en häst någon gång.
-----
Ja, Elitloppshelgen ja.

Lördagen var väl vad den var. Jag fick sju rätt på V75, men även fast Elitloppshelgen som alltid innehöll flera roliga och fartfyllda intryck går det inte att komma ifrån att den främst lämnade efter en bitter eftersmak.
Elitloppet blev inte riktigt det Elitloppet vi hoppades på.

Där en vildsint Bold Eagle aldrig kom in i matchen och där vi fick vara med om ren galenskap av minuter. Jag förstår fortfarande inte vad som hände.
-----
Svensk travsport är vacker och bäst i hela världen. Så tycker nog de flesta svenskar. Men svensk travsport kan även vara slentrianmässig, tråkig och där allting rullar på utan några oväntade taktiska inslag i loppen. Det är väl på gott och ont.

Jag gläds åt att flera utländska givit vår travsport färg och kvalité. Den jag tänker allra mest på är Alessandro Gocciadoro. Hans stall var som ett rockband som var på sommarturné runt om i landet. Det var några rejäla hästar som forcerade runt ovalerna och tog ner högklassigt motstånd som om det vore ett gäng ponnys mot en fartkanon.

Smolket i bägaren kring Gocciadoros succé var givetvis tongångarna på sociala medier. Allt som oftast läste jag bara en massa påståenden. Misstankar om att hästarna säkert är fyllda av preparat och att italienaren minsann ska få på fan förr eller senare. Det gjorde mig närmast förbannad.

Alessandro Gocciadoro var lätt att slå på fingrarna och spela tuff emot. Men när en svensk tidigare fälld travtränare plötsligt började sela ut hästar som dundrade runt banan rent överlägset, var det hyllningskörer och stora rubriker i media. 
Värdelöst.
-----
2018 har varit viktigt för vår travsport. Den har inneburit att vi har nya namn i sporten. Nya framträdande namn som givit konkurrens mot de gamla rävarna som möter varandra dag efter dag.

Rebecca Dahlén med sin Minnestads el Paso, Emilia Leos framfart i både trav och monté, Oskar J Anderssons fortsatta dominans bland lärlingarna och där sonen Adrian nu tagit hand om rörelsen på Vomb på allvar inför nästa år.

Men det som varit ett av årets största utropstecken; ja, det har så klart varit Antonio Tabac och Oskar Kylin Blom.
Hästen har aldrig varit i närheten av att tillhöra någon form av topp. Han har mest varit en deltagare i loppen. Ett nummer bland alla andra. 
Men vad Antonio Tabac plötsligt började uträtta tillsammans med Kylin Blom var helt utomjordiskt bra.

Antonio Tabac

Antonio Tabac.

Jag minns ännu den behagliga försommarkvällen på Solvalla 8 maj. Vi var väl inte jättemånga på plats, men vi som var där fick valuta för besöket.
Johnny Takter var ute på sin lilla avskedsturné och vad som då egentligen skulle bli hans sista tävlingskväll på nationalbanan, resulterade bland annat i överlägsen seger med sin ögonsten A Sweet Dance.

Solvalla hedrade Takter mycket fint och han lämnade verkligen på topp.
Efter sitt break har Johnny kommit tillbaka lite då och då. Jag ser hellre en travsport med Johnny lite då och då, än en travsport med ingen Johnny alls. Så detta gör du helt rätt i, Johnny.
Och hans återseenden på banan resulterade i Kriterieseger med Inti Boko. Bara en sån sak.
-----

  • Årets revansch 1: Åby Stora Pris

Storloppet var på väg att förlora sin glans och blev lite av en parentes under storloppssäsongen. Och det är väl just det som gör att Åby Stora Pris blev årets bästa och största lopp ifjol.

Man ändrade om och gjorde rätt. Tänkte nytt. Och vi fick se ett härligt stjärnkrig mellan Propulsion och Readly Express. Så som Åby Stora Pris nu blivit utformat är det för mig årets roligaste lopp.

  • Årets revansch 2: Jorma Kontio

Jag har redan ägnat en krönika åt Kontio, så vad som redan skrivits behöver möjligen inte skrivas igen.
Men, kort och gott; Han hade ett toppenår ifjol. Det började med "petningen" bakom Readly Express, men det verkade bara ha gjort Kontio starkare. Han är långt ifrån slut. Han är idag den främste kusken på nationalbanan.

  • Årets bottennapp: Malmö Stads Pris.

Som Malmöit och Jägersro-hörande är det så klart lätt för mig att se till Malmöbanans säsong. Men, ja... Malmö Stads Pris blev verkligen årets bottennapp. 
Årligen har långloppet varit en höjdare. Men likt Åby Stora Pris har loppet tappat år efter år. I år nådde M S P sitt bottennapp.

Även fast vinnaren, Reckless, gjorde sitt jobb var det Åbergskvällens sömnpiller. Och närmast ovärdigt vad det en gång var.

Avslutningsvis;

Visst kan man hoppas att Lasse Berghagen kommer tillbaka till Allsång på Skansen, Tre Kronor börjar sändas igen, att jänkarvagnen förbjuds och att ATG.se har ett felfritt halvår.

Men vad jag främst hoppas på under 2019 är självklart. V75 måste tillbaka till klockan 14:30.

Jag har flera gånger lyft fram skötarna i mina krönikor det här året. Det har varit en medveten inriktning. De får alldeles för lite uppskattning. Det har blivit bättre, men det kan bli än bättre än så. Och deras arbete lyfts aldrig riktigt fram. Bakom hästen är skötarna travsportens stora hjältar.

ATG fortsätter visa en rejäl otacksamhet med att vägra ändra starttiden på V75. Att köra V75 kvällen innan julafton och att även leka med starttiden när spelsajten havererar.

Det är en skymf mot skötarna. Och en liten, men oerhört signalfylld aktion hade varit att ändra tillbaka till 14:30. Det hade alla utanför spelbolaget välkomnat. Inte minst skötarna.

Martin Engström

Dela inlägg:

Kommentera inlägg