Ja, ni vet vad jag är inne på. Nu är jag igång igen. Det är ett måste att vara det lite då och då. För är det något jag aldrig gör så är det att glömma och gå vidare.
Visst, råkar man köpa fel smak på gifflarna åt mig kan jag köpa det. Men en del händelser är värda att lägga på minnet för alltid. Dessvärre är detta något vi även har inom travet.
Vad har hänt med moralen kring våra kuskar, egentligen?
Vi har mycket i travsporten som måste förbättras. Där finns säkert en milslång lista med sådant som måste förbättras. Är det något jag ofta alltid tänker på, så är det det här med moraltänket. Jag tycker att det dessvärre blivit sämre med den biten det här året.
Och möjligen är jag naiv, men det var något jag inte direkt var beredd på. Och ja, det är väl vad det är... Det känns lite så. För det snackas alldeles för lite om moralen kring våra aktiva.
I sporten har vi idag aktiva som ertappats med doping, fått sitt klena straff, och sedan kommit tillbaka igen som om ingenting har hänt. Oavsett vad en tränare tycks göra mot vår sport och mot våra fantastiska hästar, så välkomnas de tillbaka. Både av regelboken och av sina kollegor.
Man kan inte ha koll på allt i den här händelserika sporten, men är det något jag har koll på så är det de som sviker oss. Och inte har moralen nog att markera
I veckan läste jag även en krönika från en av landets största travtränare som menade på att vi i Sverige minsann inte haft någon medveten doping på evigheter. Obegripligt dålig koll på läget kring ett sådant allvarligt ämne. Det är bara för djäkla dåligt.
Sådana som ertappats med skit och kommit tillbaka får ändå en massa olika kuskar att ställa upp. Vad som tidigare bara var en-två stycken som mest har under 2019 blivit alltfler som obekymrat sätter sig upp bakom dennes hästar.
Jag tycker det är oerhört trist och en tydlig signal om att moralen inte stärkts år 2019...
...Och inte blir det bättre efter årets upplaga av International Trot. Påminner om vad jag skrev inför loppet:
"Prispengen är högst ödmjuk och stor för segraren - och att då sådana som Holger Ehlert och även Ron Burke får den stora äran att starta häst i loppet är inget annat än ett hån mot sporten.
Två av sportens stora fuskare. Då kan vi lika gärna skita i att se på det, tycker jag."
Och nej, jag såg inte loppet. Likväl satt jag och irriterade mig timmen efteråt målgången när jag kollade in resultatlistan. Ehlert-tränade Zacon Gio hade tydligen lekstuga. I Sulkysports artikel använde de rubriken "Zacon Gio suverän i VM-loppet" och Travronden ville inte vara sämre i sin rubriksättning; "Zacon Gio överlägsen".
Det är möjligt att folk vill ha sina artiklar när det kommer till miljonstinna lopp. Men för mig stinker det. Och när en smutstränare till Holger Ehlert åter får rubriker blir jag både ledsen och förbannad.
Däremot gladde det mig att Solvallas sportchef Anders Malmrot fortsätter visa vart skåpet ska stå. Han gör det jag efterfrågar från alla håll; dopingtränare är inte välkomna till inbjudningsloppen. Och vad än Zacon Gio kommer uträtta på banan så lär hästen aldrig välkomnas till Solvalla så länge den tränas av Ehlert.
-----
Om jag ska nämna något annat som det blivit sämre med - eller inte blivit någon förbättring kring - är det här med våra före detta tävlare.
Så fort en profil slutat tävla är det som att denne glöms bort på fem sekunder. Detsamma gäller det kring hästar som dessvärre avlider alldeles för tidigt mitt i sin aktiva karriär.
Därför gladde de mig förra veckan när jag bläddrade i banprogrammet till Rommes tävlingar 11 oktober.
Jag gör det så ofta jag kan. Travprogrammen innehåller för det mesta en massa reklam och startlistor, men jag tycker även där kan finnas en hel del läsvärt från sportchefer och anställda på banorna.
Vad som fångade mitt intresse var halvsidan med en stiftelse som verkligen är ett fantastiskt initiativ.
Stycke ur banprogrammet.
Stiftelsen 'Life After Racing' är något som verkligen behövs och är bland det finaste jag stött på. Initiativtagarna som tycks vara Cecilia Wallin, Emmelie Arneng, Paula Ahlström, Jessica Ortiz Bergström och Karin Johansson bidrar här med något som vi verkligen behöver.
Hästarna är det viktigaste vi har och det måste vi tänka på även efter deras karriärer. Sporten är lite av en färskvara på så sätt, men vi får aldrig glömma de som varit en del av aktiva travfamiljen.
'Life After Racing' är därför något riktigt fint!
-----
Vill lyfta fram montén återigen!
Montén fick synas inte bara på V4-kupongen utan även på V75 förra lördagen när det avgjordes med SM på Åby.
Jag hyllade detta redan i förra krönikan och så här i efterhand vill jag lyfta fram det ännu mer. Montéryttarna gav oss ett uppvaknande.
Förhandssnacket bland ryttarna var självsäkert, tävlingssuget och öppnade upp loppet. Mer eller mindre alla trodde på segerchans i intervjuerna och det självförtroendet och ponduset som vi fick se av ryttarinnorna är något som man efterfrågar mer i inför travloppen.
Oftast är förhandssurret bland kuskar och tränare mer eller mindre upprepning och där få vågar sticka ut. Se och lär av montéfolket - de tog chansen när de fick synas i rampljuset!
