Ute är det ett vilset väder över Malmö. Ett väder som inte riktigt vet varken ut eller in. I veckan har det varit ljusblå himmel på ena sidan och på andra har regnet vräkt ner. Däremellan har det till och med haglat. Ett typiskt omställningsväder och det enda man med garanti vet är att Lars Winnerbäck spelas i högtalarna.
För mig är Lasse höst. Så har det alltid varit. När vädret spelar sitt spratt med en vet jag åtminstone vart jag har Lasse. Det är igenkänningsfaktor, självömkande, ensamhet, melankoli och glädje i en enda mix. Ungefär lika vilset som vädret är över Malmö.
-----
Förra tisdagen kördes det uttagningar till Kriteriet och Oaks. Och även det bjöd mig på ett slags Malmö-väder. Eller, en variant åtminstone. Det var melankoliskt, glädjande och framförallt var det en revansch. Men mer om det lite senare...
Jag är glad att jag ska upp till Solvalla under Kriteriehelgen 2019. Känslan är att flera av starthästarna i framförallt Kriteriet är en del av sportens stjärnor under många år framöver. För de flesta av dem är det fortsatt bara början av karriären - men ändå har det visat prov på insatser som får en att hoppas på en lysande framtid för vår svenska travsport.
Det bästa är att stjärnorna kommer från olika håll.
Svante Båth med Bythebook, Aetos Kronos från Jerry Riordan, Power med Robert Bergh och så längst ner i söder har vi Adrian Kolgjini med Upset Face.
Det är en mix av gott och blandat det där med gamla rävar till tränare och uppstickaren som ska ta över farsans stora skor.
Omöjligt att inte känna annat än revansch
Den här veckan var det tänkt att jag skulle hoppa över Fredagskrönikan. Ni ska inte bli för trötta på mig och ibland gäller det att man sätter sig ner i båten en vecka och låter sig tystas. Men så kom den där tisdagen på Solvalla.
Jag känner verkligen en rejäl saknad till min främste favorit Joke Face. Sorgen som drog sig över mig som ett tungt täcke den dagen han gick bort minns jag än idag. Han fångade mig på ett sätt andra hästar aldrig lyckats eller kommer lyckas göra. Så är det bara.
Där fanns en glans och status kring honom som inga andra varit närheten av. Och kapaciteten han hade i sig fick aldrig riktigt visa upp sig. Inte så mycket som jag önskade. Den dagen han lämnade in pensionärsblanketten från tävlingsbanan fick mig att ändra fokus. Nu skulle pappa Joke Face visa sin status i sina avkommor istället.
Inte så långt senare gick han plötsligt bort.
Ett av mina besök hos Joke Face.
Jag minns tiden efter hans tävlingskarriär. Det var en harmonisk Joke Face som vandrade runt kring familjen Kolgjinis hus ute på mäktiga Vomb. Att använda sig av ord som harmoni kring en sådan som Joke Face säger en del, men det var lite så. Han visste att han var kungen på gården och runt om på ovalerna tränade de som försökte efterlikna honom.
Och plötsligt gick han bort.
Avkommorna hans har gjort jobbet. De har tagit en melankolisk revansch för Joke Face. Jag saknar honom lika mycket idag som den dagen han gick bort.
Men att se hans avkommor på banan är givetvis oerhört fröjdefullt. Det är omöjligt att inte känna annat än revansch ändå.
Så visst håller jag liten tumme för Upset Face på söndag...
-----
Vi skiter i "VM-loppet" i år, va?
Det så kallade VM-loppet närmar sig. Trots sin rejäla prispeng har jag aldrig funnit något vidare intresse för loppet. Och än mindre blir det i år.
Prispengen är högst ödmjuk och stor för segraren - och att då sådana som Holger Ehlert och även Ron Burke får den stora äran att starta häst i loppet är inget annat än ett hån mot sporten.
Två av sportens stora fuskare. Då kan vi lika gärna skita i att se på det, tycker jag.
-----
Texten om Joke Face skrev jag redan för en vecka sedan. Vad jag inte visste då var att både Muscle Hustle och Hankypanky Rubyred tragiskt skulle lämna oss under veckan.
Två oerhört tunga besked och jag skickar styrkehälsningar kring kretsen runt båda hästarna.
