För två månader sedan fyllde jag 30 år gammal. Per automatik åldersstrecket där man över en natt blir "gubbe".
Redan innan det har jag upplevt stunder med både diskbråck och ryggskott. Det där mäktade jag med innan 25 års ålder. Nu som 30-åring tar allting lite extra lång tid, om jag ska överdriva för effektens skull.
Under veckorna nere på Mallorca var jag närmast en stamkund hos massagesalongen som vårdade min sargade rygg som dessutom hade inflammation, meddelade massören. Ja, ålderskrämporna kommer med åldern. 30 år är ingen lek, vänner.
Mitt favoritlag är som alla vet Malmö FF.
I MFF spelar legendaren Markus Rosenberg. Det var menat att han skulle spela 2-3 säsonger i klubben. Nu har han varit en del av MFF i över fem år. Och kvalitén i hans spel försvinner aldrig. Han är fortfarande en av Allsvenskans bästa spelare. I år är det tänkt att han spelar sista säsongen. Igen. Vi supportar däremot gör allt för att han ska överväga ytterligare ett år. Igen. Något annat alternativ finns inte om man är en sådan klasspelare.
Varför i helsike ska du sluta, Proppen?
I travsporten har vi Propulsion. Han är väl veteranen i sammanhanget som vi vägrar acceptera som en före detta tävlare när säsongen är över. Även fast jag förstår tankebanorna så har jag förbannat svårt att acceptera att Proppen ska sluta tävla. Varför i helsike ska du det, Proppen?
Presterar man som han gör. Ser man ut som han gör, och verkar man ha så kul som Proppen verkar ha finns inget annat alternativ än att fortsätta tävla. Något jag givetvis skriver med en uns av egoism.
Han är tveklöst bland de bästa vi haft i sporten på väldigt många år. Och även fast vi har några uppstickare bakom som kan ta över stjärnrollen, så är ingen av Propulsions klass ännu.
Personligen verkar jag fylld av ålderskrämpor. Det till trots håller jag igång. Det gör även Markus Rosenberg och det kan även Propulsion göra. Ge oss ett år till, Propulsion!
Och jag kan lova er; detta är sista gången jag använder mig själv i samma rader som dessa två storheter.
Propulsion
Årets upplaga av Åby Stora Pris var vad det var. Han är helt enkelt så mycket bättre än de andra, Propulsion.
Och även fast jag läser på en del håll att vissa saknar gamla upplägget, så hoppas jag fortsatt att Åby Stora Pris fortsätter köras som det är nu.
Vi har alldeles för få långdistanslopp av klass i Sverige. De få vi har ska vi hålla tag om.
-----
Det är viktigt att först och främst poängtera att de som sköter travsändningarna idag gör det bra. Per Skoglund med Micke Nybrink och Jennifer Tillman i studion tycker jag alltid utgör ett sevärt gäng vid V75-dagarna. Jag tycker sändningarna idag går helt okej. Om det är dessa tre vill säga. I övrigt tycker jag väl det går lite knackigt...
Något som sällan görs i trav-tv är att tänka utanför boxen. Ta in lite annat folk ibland.
Därför vägrar jag ge mig. Det är dags att ta in sportens största profil i travsändningarna. Jag ser det närmast som ett fiasko att Lars Granqvist inte blivit en del av tv-sändningarna i travet. Om än för några enstaka gånger.
För något år sedan var jag inne på samma sak. Och valde även att kontakta Granqvist i frågan som tackade ödmjukt för berömmet och respekterade de som sköter sändningarna idag. På ett rent Granqvist-manér, alltså.
In med sportens största tv-profil!
Jag har inte upplevt sportsändningarna under 40-80-talet. Således har jag inte sett hur Bengt Grive och gubbarna var. Men Lars Granqvist är sportsändningarnas störste general idag. Och varit så i flera år. Han gör ett briljant arbete vid varje fotboll- och hockeysändning. Och även fast han säkert tycker det är det roligaste han vet, borde Lasse Granqvist få styra trav-tv-skutan någon gång.
Det är som sagt ett fiasko om det aldrig blir så.
Lars Granqvist är inte bara en skicklig programledare. Han är även en stor intressent av travsporten och hästägare. Så, jodå. Visst vet han vad andra par utvändigt betyder redan från sändningsstart nummer ett. Därav är det fullkomligt obegripligt om de inte släpar in honom i travstudion. Det är dags nu, Lars.
-----
Återhämtnings-gate
Jag inledde veckans rader med någon blurrig vinkel om ålderskrämpor. Och på tal om krämpor får det mig slutligen att tänka på derbykvalet.
På onsdag är det åter dags för flera av landets bästa fyraåringar att strida om de hedersfulla finalplatserna.
Men visst är det så att man reagerar i år igen över upplägget.
Jag har väldigt svårt att förstå hur det resoneras år efter år. När man lägger kvalet tio dagar innan det är dags för finalen. Det är som att göra det svårast möjligt för alla deltagarna. Tio dagars vila mellan kval och final är på tok för kort tid.
Vi måste vara mer rädda om hästarna. Och framförallt ge deltagarna perfekta möjliga förutsättningarna till ett urstarkt derby.
Derbyt sägs vara bland det största loppet en häst kan vara med i. Det märks dock inte i tävlingskalendern när man uppenbarligen gör det svårast möjligt för återhämtningen.
Avslutar veckans krönika med citat från Stefan Hultman under ATG Live-sändningen i onsdags där han satte pricken över i:et vad gäller stora årgångsloppen:
"Man siktar i över ett år och sedan är allt det man siktat på över på ett par minuter. Och så undrar folk varför man skriker och är glad när man väl vinner".
