Hopplöst har vi lurat i oss och hoppats att Timo Nurmos skulle göra ett seriöst försök med Calgary Games. Sonen skulle upprepa pappas bedrift i världens största lopp.
Sen vet vi alla hur det slutade....
Daniel Redén har försökt allt han kan med Don Fanucci Zet som ska sägas gjorde väl ifrån sig i vintras, men som tidigare inte riktigt varit nära någon triumf. Björn Goop? Ja, efter Face Time Bourbon och Readly Express har det mest varit Moni Viking som varit hoppet.
I ärlighetens namn har svenskhästarna efter Readly Express-segern varit rätt så anonyma i världens största travlopp. Fransmännen har knappast darrat.
- Travfantasterna uppe i Sverige har trånat efter att vi ska ha något att komma med där nere. Vi har närmast skrikit efter det och suckarna har varit djupa.
Men sedan länge konstaterat är svenska travfantasten aldrig nöjd. När vi nu har ett möjligt segerhopp är det minst lika förfärligt som när vi inte har någon alls.
Nyhetsmorgon med San Moteur-inslaget
Varje onsdag har Nyhetsmorgon hästfokus-avsnitt och givetvis är det med Per Skoglund i centrum.
Förra onsdagen gav Skoglund mig något jag efterfrågat länge. En riktig svensk storstjärna i travsporten.
- När jag besökt Vincennes och i synnerhet Prix d'Amérique-dagen så har jag blivit slagen i ansiktet av upphetsning av hur de behandlar hästen. Det är hästen som är stjärnan och ingen annan.
Loppets dragplåster är storstjärnorna på fyra ben och i skymundan står tränaren och kusken. I Sverige är sådant tvärtom.
Det räcker inte minst att se Solvallas annonser inför stortävlingar där exempelvis Örjan Kihlström och Timo Nurmos står med armarna i kors och ser lite häftig ut. Där har vi det svenska dragplåstret.
Vad jag däremot fick se i Nyhetsmorgon förra onsdagen var en San Moteur som behandlades som en artist. Någon som folk i stugorna närmast kan idolisera.
Det gick att ta på att det var något extra på gång när Per Skoglund följde Håkan Arvidsson som vänligt gick igenom om hur de förberedde sig för resan ner till Frankrike med hästen.
Men, som sagt. Travfolket kan inte bara finna sig i något. Det ska minsann skava. Så är det bara.
Nu när vi äntligen har någon som kan åka ner och utmana Bazire-stjärorna eller Souloy-puckot, så är det för mycket.
Jag vet om att det blivit en del fokus på San Moteur i travmedia - men att folk gnäller om att det nu är för många artiklar eller för mycket fokus av det får mig att virra på huvudet.
Hur ska vi ha det, egentligen?
