Trots att hästen varit min stora idol sedan barnsben, har jag aldrig kommit längre än till klappa om den. Gulla lite med dem.
När jag var yngre sprang jag tydligen rundor under hästarna i stallen. Något jag idag inte begriper mig på hur jag vågade mig på det. Man levde väl lite mer vilt på den tiden. Glada 90-talet.
Trots kärleken till det här djuret är det mycket jag inte fått göra ännu. Köra häst? Aldrig i hela mitt liv än så länge. Det kommer väl en vacker dag...
Sela av eller på är inget jag heller gett mig in på. Även fast tillfällena dykt upp. Mitt vilda 90-tal har mer blivit ett försiktigt 2000-tal.
- Men så. På självaste Nyårsafton. Jag begav mig ut till Jägersro för att bjuda hästarna på en massa morötter och äpplen. Jag tyckte det var viktigt, då deras kväll troligen skulle bli en stormig och nervös sådan med alla smällare och raketer.
Stall Tomas Malmqvist var i full sjå med att träna som vilken arbetsdag som helst. Jag själv strosade runt bland boxarna och njöt av tillvaron.
Tills jag plötsligt hamnade inför något jag aldrig ställts inför; ha ansvar för en häst.
Det var egentligen inte vilken häst som helst. En treåring som nyss varit ute på jobb. Vild, galen, pigg och springglad. Och där stod jag plötsligt och fick ta emot. Inte mer att be för.
"Du tar han här är du snäll", möttes jag av, varpå jag med skräckslagen röst meddelade att jag minsann inte arbetar där. Struntsamma, tänkte körsvennen. "Det ska nog gå bra ändå. Bara in med honom i stallgången".
Det är lättare sagt än gjort. Jag gjorde allt jag kunde för att få hästen att lugna ned sig, men det förgäves. Han var i full gång att vilja springa vidare. Oavsett mina försök till lugn och ro.
I stundens hetta var det skräckfylld upplevelse. Men så här i efterhand? Förmodligen det roligaste jag gjort i hela mitt liv.
Någonting helt nytt och fantastiskt roligt. En ny närhet till det jag älskar allra mest; hästen.
Det må vara en parentes för er som arbetar med hästar. Det där med att leda runt en häst i sele. Men för mig var det nog det roligaste jag någonsin gjort. Och numera kan jag väl ändå plita i "hästskötare" i CV:et?
Eller mja. Jag ska nog också ge mig på det där med att köra häst innan jag bröstar upp mig. Bli som det vilda 90-talsjaget igen.
Men fjolåret avslutades på bästa sätt; jag gick runt med en vild treåring i sele för allra första gången.
Dante Boko med Adrian Kolgjini och Linda Sundberg.
Lika vackert ögonblick - lika tung inblick i dagens verklighet
Jag hade svårt att omfamna känslorna jag hade i taxibilen från Jägersro förra lördagen.
Visst, besöket i sig var som alltid trevligt och trots de regniga förutsättningarna bjöds vi väl ändå på tävlingar som höjde pulsen något när man väl var där.
Men när jag åkte därifrån var ändå Linda Sundberg som var den jag tänkte på. Vilket välförtjänt avslut hon fick med sin Dante Boko. Ännu en plättlätt Guldseger hemma på Jägers.
Mitt i allt regn som öste ner över geggiga ovalen, lika mycket sken Sundberg som en sol.
Det var ett vackert ögonblick. Nu har jag själv svårt att gråta eller få tårar. Sådan har jag varit hela mitt liv. Men det hade nog garanterat fallit åtminstone en tår för den stunden om jag så hade kunnat.
Det var vackert smärtsamt att bevittna.
Adrian Kolgjini växer alltmer in i rollen som Vombs nye konung (med fortsatt respekt åt pappa Lutfi).
Han visar att namnet Kolgjini fortsätter vara ett starkt och profilerat namn i branschen i flera år till. Det ska vi inom travsporten vara tacksamma och glada över.
Och väl uppe i vinnarcirkeln på Jägersro inne i restaurangen hade Adrian säkert kunnat ta åt sig äran. Stråla i rampljuset och dra till med någon kaxig och överlägsen kommentar. Men stall Kolgjini har alltid på sitt sätt varit jordnära. Inte minst mot sin personal.
Därför var det mycket fint av Adrian Kolgjini att be alla applådera å Linda Sundbergs vägnar. Förtjänsten var hennes och även fast stall Kolgjini kommer fortsätta vidare, lär Sundberg garanterat bli saknad.
Lika vackert som ögonblicket kändes, lika tung inblick i dagens verklighet var det.
Det har aldrig varit en enkel vardag för aktiva och framförallt hästskötarna. Och de styrande pajaserna gör det sannerligen inte lättare. Snarare tvärtom.
- "Ni ska vara glada att ni får jobba med er hobby", är det jag tror de går runt och muttrar om hästskötarna.
Det är självklart att det en vacker dag blir ett stopp. Och för Linda Sundberg var det nog nu. Det arbetas stenhårt för att få in nya spelare i travsporten. Locka med uddlösa och urvattnade V75-omgångar. För omsättningens skull.
Någonstans i speldimman finns även de man borde tänka lite oftare på. De som stiger upp först och lägger sig i sängs sist av alla.
Tillbaka med 14:30 nu. Jag kan för mitt liv inte begripa hur det kan vara värt att fortsätta med dagens tunga verklighet.
- Eller vad säger ni? - martin.engstrom@travstugan.se
