Det fina med travvärlden är att man får tycka precis som man själv vill. I alla väder och i alla olika ämnen som kan beröras. Vad en del tycker om någon eller något kan en annan tycka det motsatta. Det är lite så mänskan fungerar.
Majoriteten av sportens aktiva och så även intressenter håller Åke Svanstedt som bland de största vi har och haft. Det är Kung Åke och allt vad det är. De flesta svenskar som även tar resan över till USA är inte sena med att lägga ut "selfies" med Svanstedt och där man besöker gården hans.
Visst är Åke Svanstedt bevisligen en oerhört skicklig travtränare. Han har så även förgyllt mångas tillvaro med hästarna han presenterat och meritmässigt är han givetvis en högt profilerad travtränare och kusk.
Och lika mycket som folk närmast högaktar honom, så har åtminstone jag lite svårare att verkligen ta till mig det hela.
Kalla mig fånig och dum i huvudet, men det är knappast som sådan att Svanstedt varit den rena travsportens ansikte utåt. Det krävs inte många googlingar förrän man läser både det ena och det andra.
Alltifrån sådant som skett för flera år sedan och sådant som skett så sent som för några månader sedan. Det är som att det vilar ett slags skydd kring Åke Svanstedt när man läser hur högt majoriteten håller honom. Vad han än gjort för otillåtet är det inget som det talas om eller påverkar bilden av "Kungen".
Jag kan medge att jag i sociala medier tröttnade rejält förra lördagen. Fullkomligt tappade det under någon minut. Åke Svanstedt vann Hambletonian med Nordic Catcher och självfallet blev det hyllningar för den stora bragden.
Personligen satt jag väl mest och bara virrade på huvudet. Över hur folk ser på travsporten idag. Att det som pågår inte är någon big deal. Snarare en triumf.
Som gräddet på moset, körsbäret ovanpå banana split-efterrätten på Mallis så var det inte bara Åke Svanstedt som stod i vinnarcirkeln och njöt. En viss Bo Westergaard hade ett finger med i spelet bakom Nordic Catcher.
Och på nåt vis var det som att man bara fick acceptera läget. Ta allt för vad det är. Respektera de som tycker Svanstedt är den gröna mästaren och rycka på axeln när Westergaard ploppar upp.
- Personligen? Njae, jag kan inte säga att jag njöt av vad jag såg. Och lyckligtvis får man tycka precis som man själv vill.
______________________
På tal om så fick vi i veckan ytterligare ett dopingfall i svensk travsport. Legligins prover för tre månader sen(!) kom till ytan och det blev positivt på metylprednisolon.
Det är givetvis högst tröttsamt att vi får ännu ett förbannat fall. Jag struntar nästan i vems fel allting är. Och vilka ursäkter eller orsaker som förorsakat det hela.
Jag börjar istället mer känna; är det inte dags att vi slutar att bara vända blad?
Min halvdana känsla är att vi väldigt snabbt vänder blad åt sådana här nyheter. Framförallt eftersom de blivit en slags vardagsmat och att det indirekt närmast ingår i svensk travsport idag.
Nu lär det väl gå någon vecka till av Legligin-storyn utan att något riktigt händer eller någon säger något. Det är bara ytterligare en som får plats i doping-kön.
______________________
Avslutningsvis;
Det är högst frivilligt att titta på amerikansk travsport. Jag har själv gnällt över körkulturen där borta, men känner nu att det är extremt kallt att kritisera sporten där borta.
Det går att bara strunta i att titta på det.
