Som en bitter gammal gubbe i en nedsutten fåtölj i hörnet av vardagsrummet så har jag hanterat större delen av det här travåret åt att gnälla. Beklaga mig, irritera mig och tvingats uppleva en sport som jag verkligen fått anstränga mig för att fortsätta älska.
Man kan lugnt säga att det funnits anledningar och händelser som fått en att tänka tanken. Är det verkligen fortfarande värt det? Sanningen är ju den att jag inte alls har samma vibbar och känslor för svensk travsport som jag hade för låt säga tio år sedan.
Det har varit skit på skit på skit som smutsat ner ryktet.
Lyckligtvis finner man ändå undantagen. De som gör att man trots allt fortfarande känner en glädje och passion för det här. En bidragande faktor i det hela är stall Jörgen Westholm.
Vad Jörgen med sitt team uträttat i år är precis det som gör att jag en dag föll för det här.
Han är verkligen det som jag vill att alla inom svensk travsport ska vara. Givetvis lever han för sina hästar, men han utstrålar även en slags charm som gör mig oerhört tacksam att vi får ha honom i svensk travsport.
Det finns ingen annan jag unnade en derbyseger mer än Jörgen Westholm. Travet brukar ofta pricka rätt när det kommer till det där med ödet. Och att Westholm till slut fick dra på den gula kavajen år 2025 ser jag knappast som en slump. Det är en självklarhet och lite av sportens sätt att tacka honom för allt han bidrar med.
Matteus Lillieborg haffade givetvis upp Jörgen efter söndagens triumf och sättet som han beskrev Dream Mine var närmast vackert.
Jörgen Westholm med Matteus Lillieborg i söndags.
Oftast stirrar man in på vem som sprungit in mest och vilket stall som varit mest framgångsrikt under ett travår. Där och då kan man med lätthet utse vem som verkligen varit bäst och således får priset som årets tränare.
Det slog mig dock under söndag kvällen att frågan måste åtminstone ställas. Kan Jörgen Westholm vara en kandidat, tro?
Nu är ju Daniel Wäjersten och så även Daniel Redén ofta svåra att rubba på titeln, men för mig är årets tränare mer än bara det som sker i tävlingarna. Det är även hur man representerar travsporten.
Och Westholm har onekligen gjort allting rätt det här året, samtidigt som hans hästar varit otroligt bra.
Jobspost har under sommaren formats till att bli lite av "folkets häst". Den där följetongen på V75 som alla följer och ser på med stort intresse. Dream Mine behöver man inte motivera särskilt och nere i Frankrike har Beat Generation, Global Concept, Parker och Working Class Hero haft en strålande perioder.
Nej, Westholm-stallet kommer inte tjäna mest i år. Eller stå som vinnare av Elitloppet. Men vad stall Jörgen Westholm med mister himself i spetsen uträttat i år gör att åtminstone jag bara ställer frågan...!
_________________________
Olyckan på Jägersro i söndags var självfallet högst olycklig och det låg en obehaglig stämning över banan.
Jägersro har väl gjort vad de kan efteråt, men samtidigt har de en del jobb att göra gällande kommunikationen utåt.
Att kalla händelsen för "extraordinär" är förbluffande. Onsdagens lägesuppdatering beskrevs att de olycksdrabbade "förolyckades". Ett ord som efter en stund ändrades efter läsares reaktioner.
Alla kan göra fel och i en ovan situation kanske det inte blir helt enkelt - samtidigt är det illa att två såna plumpar kan uppstå i en känslig period.
Läst på en del håll från gamla rävar här nere i söder som samtidigt reagerar över att Sydsvenskan "plötsligt skriver om Jägersro".
Ja, alltså i det här fallet är det väl högst befogat att skriva någonting. Om än att man är bitter över att de vanligtvis "aldrig" skriver om travsport.
