Undergången är nära! Ja, så låter det numera mest hela tiden i travsporten, aningen både hastigt och lustigt. Det är inte många år kvar om vi fortsätter på den väg vi har trasslat in oss på, säger alla, och vi ”gnällisar” som varnat mycket – mycket – längre än så vet knappt vad vi ska säga. För om vi bara skulle vara mer positiva till allt skulle ju allt ordna sig, lät det.
Nu är det oavsett vilket bråttom bråttom. Säger som sagt exakt alla, fast med med olika ingångar och förslag över hur vi ta oss ur det prekära krisläget. Den ena är stensäker på sitt, den andre låter lika fascinerande övertygad i en helt annan uppfattning.
Det är pinsamt, jag vet, men får man uttrycka att man faktiskt inte riktigt vet vilket ben man ska stå på i det här, att man inte ÄR bergfast övertygad om vilken som exakt är den rätta vägen fram.
Jag kan exempelvis å ena sidan tycka att det finns något elitistiskt provocerande i organisationen ”En Häst En Röst”. Där rika hästägare och stora tränare engagerar sig tillsammans, i det att om deras vilja skulle slå igenom i så fall skaffar sig en rejäl maktfördel. Som om de inte redan hade det.
Och att som uppfödaren Ulrich Bermsjö i en insändare i Sulkysport hänvisa ”pöbeln” till bygdetrav är minst sagt magstarkt. Som om division II och III-klubbar i fotboll för gott skulle tvingas ge upp och förvisas till korpen. Ja, om travet HELT skulle utvecklas till en tävling i det som Bermsjö beskriver som ”lyx” och för inbördes beundran mellan de rikaste, så blir hela företeelsen travsport snart lika ointressant som det ligagruppspel fotbollens Champions League utvecklats till.
Samtidigt å andra sidan, i det läge travsporten hamnat; det går heller inte att fortsätta stillasittande. Och det går inte att mätta alla. Vi måste inse vart vi befinner oss, och att det försiktigt uttryckt är hög tid att börja riva ett och annat plåster. Utan att avskärma någon del av landet, inte peka för mycket finger åt nåt håll, men samtidigt kunna hävda att de mest kapitalstarka delarna – storbanorna – ska ges en större roll. Som jag skrev förra veckan, ge vår huvudarena Solvalla den status den både förtjänar och skulle tjäna sporten, inför V75 på Valla på onsdagarna och GÖR DET SNART; få tillbaka en glädje och stolthet där, och så tar de övriga storbanorna Jägersro och Åby tisdagarna respektive torsdagarna. Vi ska inte lämna Ångermanland därhän, men kanske inte både Solänget och Dannero? Dalarna, räcker det med en bana? Månne får det duga med antingen Bollnäs eller Hagmyren i Hälsingland och mellan Lindesberg och Örebro är det liksom blott sex mil. Mantorp är ju halvt om halvt redan borta. Och så vidare.
Det går att skära, det måste nog skäras, men utan att döda bredden. Nog måste det gå att finna en linje där man inte brutalt måste gå till en ytterlighet. Tror … jag.
Och så – ännu en gång. Ja ytterligare en vända har vi under en vecka bevittnat ett hav av insändare, debattartiklar, tyckanden, allt i en sammanlagt överfull tunna av argument, punkter, synpunkter ... utan att någon nånsin berör/berört fusket och dopningen i sporten. Som om det aldrig nånsin funnits en enda ägare, aktiv, uppfödare, som har gett upp och tröttnat av den anledningen. Hur kan det bara vara jag som får den aspekten och människor i sporten till mig, som reflekterar och tar upp det?
Varför är detta det enda som alltid ska sopas under mattan, aldrig ska talas om, som vi inte ska låtsas om.
På tal om provocerande.
-
I övrigt:
- Alessandro Gocciadoro har som tränare puttrat på med några starter under vintern, men i lördags var det premiär såväl som kusk på svensk mark 2026 som den årliga traditionsenliga kickstarten. Av döma av den blir det nog till att huka sig framöver.
- Arvodena i Svensk Travsports styrelse föreslås höjas med tre procent, och landar därmed efter en sådan på följande årsersättning: Ordförande – 515.000 kr, vice ordförande – 243.000 kr, övriga ledamöter – 177.000 kr. Bra drivkraft för att fortsätta vakta sin egen stol får man ändå säga.
- Påsken. Några både trista och oroväckande klent besatta startlistor till trots, alltid ett slags första vårpirr.
- En bild från Jägersros lunchtävlingar under tisdagen som värmde. Johan Untersteiner har precis vunnit med sin egentränade Stens Rebell. Inte bara gulligt, också lite hoppfullt, och i segerdefileringen fick de små supportrarna från vad jag tror var påsklovstravskolan även fånga Johans segerblommor, som de sedan rättvist delade upp mellan sig.
Foto: Stefan Olsson
- Henrik Ingvarsson
henrik.ingvarsson@telia.com
