Jag vet inte varför men det här med att gråta har jag inte kunnat sedan barnsben. Som liten var jag även då ganska lugn och stillsam men visst kunde jag gråta om jag cyklade in i en stolpe. Men som äldre? Nej, jag är inte typen som gråter, men jag är ändå en själ som är sprängfylld av känslor.
Udda är det.
Idag var föräldrarna mina bosatta vid en husbil-camping utanför Malmö. Jag som uppskattar motion tänkte att jag skulle jogga mig dit. Cirka milen var det. På vägen dit slog det till i magen. Margareta Wallenius-Kleberg har lämnat oss.
Jag blev närmast överraskad över hur hårt det kändes. Hon var den vi alla såg upp till. Den man beundrade som mest. Vem ska vi nu se mot med våra närmast passionera ögon mot?
Plötsligt är hon borta.
Låt gå att det ej kommer oväntat, men nog är det ändå smärtsamt på sitt sätt. Och hårt är det.
Margareta är en person som vi aldrig kommer mötas av igen. Det må låta som en klyscha idag, men om ett par år kommer vi nog allihopa stå där och sakna henne ännu mer. Jag är av en beundrande känsla. Och att sitta och skriva en krönika om henne behärskar jag ej.
Jag är inte tillräckligt bra. Eller tillräckligt viktig för den här sporten för att göra det.
Jag känner bara att allt som skedde på Axevalla kändes udda. Ljuva, fina och viktiga Margareta.
