Detta är en kommenterande text. Åsikter och analyser är skribentens egna.
Tränaren utsätter hästen för slag vid upprepade tillfällen, av bilderna att döma till synes helt oprovocerat, mot hästens huvud. Rejält hårt måste man bedöma det som, allt medan vad jag förmodar hästens skötare står bredvid och tittar på.
Hästen står på sin transport, parkerad vid en väg, när de upprepade slagen utdelas, dels med någon typ av redskap, dels genom slag från sin arm/med armbågen.
Allt ledsamt nog – och det är väl det värsta – i en förnimmelse att det handlar om ett rutinuppdrag. Det är faktiskt svårt att få någon annan sådan. Med noll empati involverade, såväl från tränaren som skötaren.
Och jag tittar på det en gång ytterligare, och jag fylls av skam. Jag fylls av sorg. Jag fylls framförallt av ren och skär ilska.
"Uppgivenhet - pausa travsporten"
Fast kanske framförallt av uppgivenhet. Att det räcker fan nu. Jag skulle nästan vilja gå så långt som att travsporten borde pausas, sättas på vänt, att den säger, nej skriker: nu startar vi inte upp den här verksamheten igen förrän det är nån förbannad ordning på torpet igen.
När vi har sprängt den kultur som i sporten uppenbart finns ... i småbitar. För en kultur är det helt uppenbart, det har den här typen och inte minst all doping som förekommer och förekommit visat. De ofta uttryckta vackra ord om att vi minsann så fint tar hand om våra hästar, och att de har det så bra och vänt – de duger inte längre. Det gör faktiskt inte det.
Nu får alltså den redan hårt belastade välfärdsavdelningen på Svensk Travsport ännu en utredning för misshandel av häst i knäet. Vi väntar fortfarande på dom när det gäller fallet med Åbytränaren Maria Törnqvist; det ärende i december ifjol där en film visade hur stall Törnqvist brutalt piskade en häst i träning – och efter det ska utredningen ha svält till att innehålla fler delar.
Dopingfall både i Sverige och resten av världen är så frekvent förekommande att det snarast är svårt att hålla reda på allt, uppgifter om sådant som det ännu inte ”åkt dits kring” ännu fler ...
"Kulturen som alltid sopar under mattan"
Och som jag tjatat om i åratal nu. Trots allt som händer i hästvälfärdfrågor är det typ det enda ingen nånsin pratar om. Den här kulturen sopas alltid under mattan, kring det uppstår aldrig debatt, folk som rasar över propositioner och pottarnas storlek på V85 och exakt allt annat i sporten, runt dopingen och hästvälfärd: aldrig ett knyst.
Nu får det faktiskt vara slut med den tystnaden. Nu är det dags att prioritera de här frågorna före exakt allt annat. Nu är det tid att hästarna får den respekt och behandling de förtjänar.
Den här augusti-onsdagen fick åtminstone jag mer än nog.
Henrik Ingvarsson
henrik.ingvarsson@telia.com
