Det kommer aldrig bli som det var för ett par år sedan. Hur mycket folk än beklagar sig över totoluckornas icke-existens så kommer de aldrig komma tillbaka igen.
Blicka in i den nya vardagen och gå vidare. Ja, eller stanna hemma.
Dags att hitta de lite nyare intrycken, men låt gå att jag kanske gick in i derbyhelgen med en förväntan och glädje - men nog var det nästan som förr.
De små inslagen som får mig att le lite för mig själv.
- Jag tar alltid stadsbussen ut till Jägers. Nej, jag är inte en sådan som tar en bekväm taxi-tur eller en luft-i-lungorna-tur med cykelen (ja, den heter så i Malmö).
Det är på stadsbussen jag fick de lite ljuvare känslorna och kände att vi även i dagens travsport har stunderna.
På stadsbussen är allt som det var förr. Man märker att det är busslinjen på väg ut mot Jägers. Det var gubbagäng med en V75 Guiden nertryckt i bakfickan av jeansen och bland konversationerna runt om sittplatserna så fick jag lyssna till travet.
Det jag upplevde på väg ut mot Jägers i helgen var precis det jag var med om för sju-åtta år sedan.
Med tanke på hur allt moderniserats även vid travbesöken så var det en härlig känsla som infann sig i mig. Det var ju närmast som förr...
-----
Stämningen på publikplats var även det ungefär som det har varit. Det vrålades över upploppsrakorna och några små klickar av ägarkretsar som slogs mellan hopp och förtvivlan.
-----
Nej, det går inte att beklaga sig över publiksiffrorna längre. Det är vad det är. Vi behöver liksom inte älta det var och varannan vecka och se tillbaka till hur det var innan pandemin.
Vi lever i en annan tid och den tiden infinner sig ofta hemma i tv-sofforna som erbjuder mer än bara travsport.
Av det jag är med om på Jägersro finns där inget jag direkt saknar eller eftersöker som besökare.
De har trots allt mat- och dryckesalternativ för allt och alla, och låt gå att de förbaskade galopp-stolparna är lite i vägen för ögonen, men det är vad det är
