Deppigt om Sveriges bäste inte är med i Elitloppet

Rader från Peter le Marcs egenskrivna ”Sången dom spelar när filmen är slut”, från det rent allmänt fantastiska albumet med samma namn från 1991.

För just det, de orden, de raderna, den insikten slog till i hela min kropp i dagarna. Med full och obarmhärtig kraft. Som just hemkommen från att ha hälsat på min dotter som är och jobbar i Turkiet, samtidigt som min son häromkvällen här hemma klädde upp sig i nyinköpt kostym och tjusiga bruna skor och sedan med studentmössan i handen tog sig ut i vårkvällen för en första festlighet inför det som om några veckor komma skall.

Ja, ni vet den där sugande känslan i magen, som om man fått ett lätt slag i den, och man tänker behövs vi inte längre nu, och vilka blir vi då och vad ska vi göra, och så får man det där trycket över bröstet också, och ögonen fuktas, och så tänker man ... Säg mig, hur kunde vi bli så gamla så fort.

Det är naturligtvis allmänmänskligt. Tiden har gått. Vi med den. Som vattnet som rinner genom ån, ut i den stora sjön. Just det här att sina barn flyger ut, det är nåt extraordinärt.

Ett annat bevis för att åren rusat på är ju i dessa tider såklart också alla Elitlopp man sett och upplevt. Det första på teve 1984, på den tiden Stig H Johansson inte sa flaska och i Sabis-dressen dundrade runt med The Onion två gånger samma eftermiddag. Och sen premiären på plats fyra år senare när världens coolaste John Campbell ihop med min första Elitloppspublikupplevelse skakade om hela ens världsbild om travsport. Den gick liksom från dansband till rock'n'roll den där glittriga, varma, molnfria sista majsöndagen 1988, samtidigt som det efter det heller aldrig blev bättre. Det kan på nåt vis bara inte hjälpas.

Årets upplaga börjar hur som helst ta form på allvar nu, och visst ser det inbjudande ut. Den störste sportchefssmygaren i historien, min gamle Rondenkollega Ola Lernå, har inte tagit många felsteg, om ens något; där mixen mellan etablerade och för sammanhanget ”osynade” är sällsynt välkryddad. Det börjar arta sig till att det bara är en sak som fattas. Dessvärre är dilemmat att den inte så liten. Det faktum att vi kan stå där om två och en halv vecka – UTAN Sveriges bästa travhäst.

En Francesco Zet i den författning han är i just nu är landets främste

Det har förvisso hänt förr. Att tränare frivilligt valt bort Elitloppet för andra uppgifter, det är bara så deppigt att det i fallet Francesco Zet ska bero på det där förbannade Övervakningsstallet (inklusive övernattning). ”Förbannade” på grund av att sporten trav har bevisat att det tyvärr är en nödvändighet, ”förbannade” för att det passar en del hästar mindre bra än andra, ”förbannade” för att Francesco Zet uppskattar det sällsynt illa. Åtminstone var det alltså så ifjol. Visst, det är på vissa sätt en annan Francesco nu, han funkade i Paris, han klarade Åbys övervakningsvariant i lördags; likväl gnager nog fjolårsupplevelsen i Daniel Redéns huvud.

Det känns som sagt för nedrigt. Så som åttaåringen tävlade i Frankrike i vintras, på sättet han som nästan bara han kan smekte sig runt Åbys bana i Paralympiatravet, ja att en Francesco Zet i den författning han är i just nu är landets främste är det väl ändå få som motsäger. Jag säger inte att han ska särbehandlas, men är det ändå inte möjligt att justera Övervakningsstallet på Solvalla? Exempelvis med färre hästar in på varandra och lugnare miljö, för allas bästa. Jag har haft kontakt med såväl Solvallas sportchef Ola Lernå som Svensk Travsports säkerhetschef Mattias Falkbåge, vilka ger en smula olika svar kring frågan.

Ola Lernå:

– Allt gällande Övervakningsstall är ST:s puck. De bestämmer vad de vill ha och vår uppgift är att se till att de kan genomföra sitt jobb.

Mattias Falkbåge beskriver det hela aningen annorlunda, enligt följande:

– Förslaget från Solvalla kring vilka hästar som skall stå vart får vi först när alla är inbjudna. Vi brukar ha mellan 2-2,5 stall för elitloppshästarna. Solvalla får ta dialoger med tränarna om det finns önskemål kring placering i stallen. Sen synkar de bara slutförslaget med oss. Dock ansvarar banan för att ta fram förslag på boxlista utifrån inkomna önskemål från tränare.

Så visst borde det gå att lösa Francesco Zet-problematiken? Och eventuellt andras diton?

Tiden går som sagt i den takt den gör. ”Håll hårt i åren” som den mytomspunne musikern John Holm en gång så träffsäkert uttryckte det, i andemeningen: låt dem inte rinna iväg med tokerier.

Precis som vi inte kan påstå att vi har obegränsat med Elitlopp i oss, hur mycket vi än skulle vilja. Vi måste så att säga hålla hårt i dem. Så då vill vi också att de bästa, inklusive v-å-r bästa, ska finnas på startlinjen.

För rätt som det är en dag så står vi där som sagt.

Och tänker: Var är livet, vad har vi gjort, Säg mig, hur kunde vi bli så gamla så fort.

1. Årets roligaste lördagsomgång är här – Tingsryd!
2. ”Det gör upplevelsen unik på den svenska marknaden”.
   Så uttrycker ATG det faktum att man från den 20 maj inför fasta head-to-head-odds i sitt utbud. Snart tre decennier efter att de första spelbolagen erbjöd detsamma. Dessutom lär det med största säkerhet handla om exakt samma odds som de övriga Kambi-bolagen erbjuder. En floskel som en gång för alla visar att ord har börjat sakna betydelse.
3. Önas Prince. Vilken evighetsmaskin ändå! Jag får villigt erkänna att jag aldrig trodde att han hade den karriären i sig. Alla hattar av.

• Henrik Ingvarsson
  henrik.ingvarsson@telia.com