Nej, jag har aldrig varit den som tvunget velat ha igång julsånger i högtalarna så fort vi når 1 december. Som är den som nitisk pryder hemmet som att en inredningsmässa för jul spytt över hela bostaden.
Julen är väl fin för vad den är, men det har aldrig varit något jag högaktar. Möjligen 26 december med Annandagsfinaler på Solvalla kombinerat med Boxing Day i England.
Samtidigt är jag ännu ingen gammal hund som inte kan lära sig sitta. Jag är gubbig vad gäller mycket (enligt fästmön), men jag tror mig fortsatt ha en viss ungdomlighet i mig.
Det är väl också därför jag kan ha öppna ögon och ändra uppfattning kring något jag sett ner på.
December. Detta december. Den är ju på sitt sätt årets bästa travmånad.
När vi närmar oss årets avslutande veckor är det som att kuskarna tappar ödmjuka julstämningen och påminns om att varenda lopp räknas. Championaten ska avgöras och ett helt års av (oftast) vardagslunk ska plötsligt få sitt slut.
Jag tycker det på sina håll märks hur mycket dessa listorna betyder. Det är på sitt sätt historiskt och av stort värde. Kuskprofilerna placerar sig i en sinnesstämning av koncentration och målmedvetenhet. Vägra se sig förlorad.
Den gamla hunden satte sig åt det andra hållet. December, jag förlåter dig.
Närmast talande tisdag
- Jag trodde aldrig att en "sketen" tisdag kväll på Jägersro utan några hejdundrande lopp skulle bjuda på så mycket som den här tisdagen gjorde.
Kolgjini valde att kalla Untersteiners för osportsliga på grund av deras sätt att närmast riskera olyckor. Han poängterade samtidigt att beteendet inte är typiskt Untersteiners utan är ett övergripande problem.
Det som var talande med Adrian Kolgjinis tankar var efterspelet i sociala medier. Den är som oftast väldigt moraliskt selektiv när det kommer till travsporten.
Familjen Kolgjini har alltid varit en familj som engagerar. Det märktes efter tisdagen. Allt och alla skrev av sig och uttryckte sitt ogillande på ett sätt som faktiskt gjorde mig irriterad.
Utan att gå in i ämnet så har vi Maria Törnqvist-fallet för två veckor sedan. Här upplever jag att majoriteten av sociala media-folket behöll lugnet och det var knappast en majoritet som tog avstånd. Istället satt man lugna i båten.
Att Kolgjini engagerar är mycket ont och gott. Det är kul att vi har ett stall som livar upp i stugorna. Samtidigt tycker jag det är förbannat vekt hur folk så obekymrat väljer sina strider. Det är väldigt talande på hur man upplever den ena och den andra.
Närmast smärtsam tisdag
- Jag trodde aldrig att en "sketen" tisdag kväll på Jägersro utan några hejdundrande lopp skulle bjuda på så mycket som den här tisdagen gjorde.
Det var verkligen känslorna utanpå och för ovanlighetens skull var montésporten i fokus. Jonathan Carre blev slagen i Decembermontén av Sofia Adolfsson vilket framförallt betydde att Adolfsson säkrade triumfen i ryttarligan.
Där och då var det som att hela årets motgångar tacklade Carre rätt i magen.
"Ett katastrofalt år", som han uttryckte det efteråt. Ena motgången efter den andra. Sportsligt som personligt. Jag kan varför han inte orkar fortsätta nästa säsong.
Montén har dessvärre inte fått sitt uppsving, loppen är för skiktade och de som bestämmer kalendern har börjat nedmontera disciplinen. Så pass att de bästa ser sig om efter andra karriärer.
Men, med det sagt; Även oerhört imponerande hur Sofia Adolfsson kämpat sig upp till toppen igen och åter står som ettan. Välförtjänt och stort grattis, Sofia!
