Två saker (minst) under den senaste (trav)veckan har gjort mig konfunderad, fascinerad och i åtminstone ett av fallen har det utöver det kastat en hög av bekräftelse över mig.
Om vi till att börja med tar en upp annan skribents krönika i detta som vi kallar travmedia, så var det rader som om de inte sammanfattade hela min existens i travsporten, så åtminstone ringade in minst det senaste decenniet. Och jag gillar ju Åsa Elmroth, det är inte det, inte på något sätt är det det, men att som återkommande krönikör i det som väl får sägas vara det största av fönster till att börja med, att då aldrig nånsin egentligen tycka/tyckt någonting i det man skriver är ju en sak; att sedan göra en stor grej av att man aldrig just tycker någonting i just en krönika och erkänner att man har det som målsättning, då är man ganska både unik och näppeligen satt på rätt plats. Möjligen kan man verka som kåsör, ifall man nu har det i sig, och om det är det som är själva målbilden.
Det har kostat. Det har kostat utav bara helvete.
Hur som helst var ETT exempel från nämnda text ett konstaterande och analys av något som påvisade att de flesta i branschen varken vill eller vågar tycka saker. En tränare sades till exempel rygga tillbaka för att han kände oro över att han skulle behöva ta ställning kring något. Och i så fall riskera att bli en citat: ”någon som sticker ut”. En jobbig jävel helt enkelt, för att uttrycka det annorlunda.
Att en aktiv, att aktiva i allmänhet, tycker så må väl vara hänt, även om det både är en baksida och beklagligt. Men att som journalist ha den inställningen, då har man ju liksom inte så lite hamnat fel.
Och det ringar på ett så sällsynt tydligt sätt in det jag under en smärre evighet har försökt säga. Det som Åsa Elmroth krasst uttrycker: att vara en som: ”med en stark inre kompass som värderar integritet högre än att vara omtyckt. Men det kostar på”.
Jodå, tackar så hjärtligt som frågar. Det har kostat. Det har kostat utav bara helvete. I en rad olika aspekter; i till att börja med det där hatet utifrån som nämns, vidare i uteblivna uppdrag, i en tystnad från en övrig travmedievärld som ju rent allmänt är så totalt tvärtom vad gäller journalistik jämfört med andra genrer som man kan komma. Jo för när granskning och ifrågasättande grävande normalt vinner priser på galor, där tystar istället travet ner saker, sopar under alla mattor som finns, och saluterar istället just de som inte tycker något. Och då har vi inte ens kommit in på allvarligare saker än Elmroths förskräckligt otäcka exempel om att de som håller tyst gör det inte för ”att idéer inte saknas. Utan för att priset för att uttrycka dem upplevs som för högt”. Idéerna alltså ...?
Tänk då vad som sägs och dryftas i ”bilarna” man sällskapar i, eller i stallarna och omklädningsrum eller för den delen mediaredaktionerna, när det gäller andra saker än ”kreativa idéer”. Tänk exempelvis hur långt det då är till att ta ställning mot travsportens allvarligare problem. Som saker som jämställdhet, arbetsförhållanden, sexuella trakasserier och – inte minst – dopningen.
Ribban är alltså så låg att den ligger på: att man håller tyst om ”idéer kring sporten”.
Förstå då hur monumental tystnadskulturen i övrigt är.
Och att det är då man vinner priserna.
I övrigt
- Det var 1998 och tiden då det fortfarande var väldigt långt till streaming, och det var en kylig och mörk januari och jag ringde till skivbutiken vid Ringen på Söder varje dag i säkert tre veckors tid – har den kommit nu? Skivan jag frågade om var Olle Ljungströms fjärde soloplatta och till slut, som jag minns det var det en torsdag, blev det ett ja på andra sidan luren, och jag drog på studs efter jobbet från Liljeholmen; och sen lyssnade jag nog på skivan – Det stora kalaset – varje dag i ett år framåt. Jag älskar även de tre första plattorna, men av allt Olle gjorde under åren är nog detta hans både starkaste och jämnaste. Den håller oerhört väl än idag. Precis som det mesta annat med denna så unike musiker, som alltför få under hans livstid upptäckte, även om vi som fanns där var sjudande passionerade. Häromdagen var det tio år sedan han lämnade oss, och det känns lika overkligt som livet självt. Och jag tycker i all enkelhet fortsatt att alla borde lyssna mer på Olle Ljungström. Jag är till och med på förhand galet avundsjuk på de som har hans låtskatt framför sig.
- Paralympiatravet. Nu är den här – den på flera sätt så besynnerliga löpningen, där exempelvis en wild card-deltagare typ varje år tilldelas toppframspår medan en försöksvinnare får börja från säg nio ... Men jaja, oavsett – vilken lördag som väntar på Åby!
- Solvallas utspel – genom Fredrik Westberg, kommersiell chef – om Elitloppshelgens kommande väskpolicy visar med all önskvärd tydlighet att det mesta av folklighet runt den vackra skapelsen lika mycket som en Skräcken-invigning och entréöppning i arla morgonstund är som bortblåst. Snart sagt, hela Elitloppshelgen som vi mindes den. Och också: att hans uttalanden än en gång avslöjar att samtiden är ett enda låtsasspel där orden har spelat ut sin roll där orden helt saknar betydelse.
- Vilken var då den andra saken (minst) som förbryllat från veckan? Jamen, Conrad Lugauers förslag om att införa de så kallade ”franska symbolerna” i startlistorna. Alltså att man som tränare i samband med anmälningar sätter antingen rött (kommer inte att vinna, typ), gult (neutralt) eller grönt (här kör vi så det ryker och vinner). Detta ska enligt Lugauer och tränarna nämligen öka anmälningsviljan (= därmed fler hästar i loppen). Mina frågor är då: 1. Vi ska alltså få Timo Nurmos och compani att på detta sätt starta oftare? 2. Vi inför därmed laglig preaparé och tar bort ”köra för bästa placering” ur reglementet?
- Henrik Ingvarsson
henrik.ingvarsson@telia.com
