Vicka på höfterna

Framme i Paris. Och det var med lätta höfter man intog hotellet.

Det var som att trava rätt in i en karneval. Vad i hela friden är det frågan om här, tänkte jag.
Och väl vid incheckningen informerades man om att det på hotellet även pågår en stor zumba-festival hela helgen.

"Bry er inte om hur folk klär sig" var ordinationen. Men fin-i-kanten-jag kommer gå runt med ett enda generat ansikte hela helgen lång. Åtminstone under de timmarna jag befinner mig på hotellet.

Det dansas hela natten lång. Och uppenbarligen har majoriteten inte blivit medvetna om att där finns klädesplagg som kan täcka kroppen. Jag blir åter bara generad av att skriva om det.

Uppstigningen denna lördag var tidig. Frukostsalen befinner sig på våning 0. Jag själv råkade trycka på 1 i hissen. Och när jag gick ut på den våningen vandrade jag rätt in i karnevalen.
Klockan var 7 och i mitt hopp för lite avkoppling möttes jag istället av vicka-på-höfterna-folket. Vilka karaktärer!

Väl vid uppgång till rummet delade jag hiss med en av de manliga dansarna. Han var totalt slut meddelade han. Dansande hela natten och nu var det dags för någon timmes sömn.
Festivalstämningen är hög. Och skall sägas tydligen väldigt professionellt. Någon fylla är det inte. Det är tydligen dansande på det seriösa planet. Med de lite väl avslöjande kläderna.

Det var kanske inte den här starten på Prix d'Amerique-helgen jag såg fram emot. Men det blev ett överraskande kul inslag. Och vem vet? På söndag kväll kanske jag står där i en magtröja och vickar på höfterna...
-----
Lördag förmiddagen spenderas ute på mäktiga Grosbois. Det ska bli ett sant nöje att kolla in detta paradis för travälskare.
Och känner jag mig själv rätt, blir det väl någon tårdrypande rad om besöket senare ikväll.

Vi hörs då,
Martin Engström