Var det värt det?
Jag trodde vi hade lärt oss. Lärt oss av vinterns mörkare ögonblick och som jag fortfarande kan må dåligt över.
Känslomänniskan i mig tog allt med Alfas da Vinci förvånansvärt hårt. Det är alltid tråkigt när hästars liv avslutas på tävlingsbanan, men den gången var det lite extra.
Och jag hoppades aldrig få se det igen. Och lyckligtvis är vi hemma i Sverige världsbäst på det där med att ta hand om djuren.
Eller, är vi det? Jag vet inte längre. Svensken är inte så fint vattenkammad och oskyldig som världen alltid sett Sverige som. Och i lördags blev jag åter låg och förbannad.
Jag har inga jättekunskaper om hästarna. Det är jag snabb att erkänna. Det är helt okej ifall ni tycker jag är helsnett ute och till och med är lite av en idiot. Men intrycken man möts av och magkänslan man fick visade mig vägen mot vad jag skulle tycka om Geisha Sund i lördags.
- Den bildsköna fuxan går mot avelsboxen och där tävlingskarriären när som helst är över. Och i lördags sprang stoet möjligen sitt sista lopp. Var det verkligen värt det?
Bildsköna Geisha Sund.
Hästens två värmningar var inga femstjärniga sådana och när jag inte trodde det kunde se värre ut, bjöds vi på en närmast hemsk provstart inför V75-5. Men startade, ja, det gjorde hon.
Geisha Sund har bland stonas hårdaste tävlingsskallar och har vunnit lopp på ren järnvilja. I lördags fick tävlingsskallen ta henne i mål. För någon vilja såg där inte ut att finnas.
Uttryck som "brukar se ut så där", "tar sig säkert samman när loppet går iväg" gäller inte Geisha Sund i aktuella fallet.
Jag är ingen expert vad gäller hästarna. Det påminner jag om återigen. Men så som Geisha Sund såg ut i lördags mådde jag inget vidare.
Och jag kan säga så mycket som att jag aldrig vill se hästar i ett sådant skick inför tävling. Och framförallt under en tävling. Då stänger jag hellre av tävlingsdagen och går en promenad. För magkänslans skull.
Nu är tävlingskarriären ändå på väg mot sitt slut för Geisha Sund, kan man tänka.
Men det är inget hållbart argument.
Och vi måste ta djurskyddet på ett större allvar än så här.
Var detta verkligen värt det?,
Idioten(?) Martin Engström
Vuxit upp på Jägersro i Malmö, där min far under barndomsåren var hästägare hos bland andra Lutfi Kolgjini och Staffan Nilsson. Alltid haft travet i mitt hjärta — och intresset har ökat med åren i takt med mitt intresse för att skriva.
Räds inte för att uttrycka vad jag tycker och tänker. Det är minst lika viktigt att även hylla som kritisera — och att bara gnälla ger sällan något vettigt med sig.
Malmöit som till sist även har naturlig förkärlek för danska ekipage.
Twitter: @giffelpucko. Mail: martinengstrom@live.se
