Mitt allra första minne av Svenskt Travkriterium var längs radioljuden som strömmade ur min nya stereo på övervåningen på Blåbärsstigen 14; när Lasse Kinch refererade in Lass Quick som vinnare 1983. Heikki Korpi hade jag överhuvudtaget aldrig hört talats om, men Quiggin och Stig H var tvåa och det lät mycket från Solvalla där ur högtalarna, det väckte en nyfikenhet – och tio år senare såg jag som nyinflyttad till Stockholm mitt första på plats på Valla. I just det, Zoogins riktiga entré på den stora scenen. Själv trodde jag på den fina Butterknife och Tommy Hanné och när hon – som alltså hade valts till Kriteriet framför Oaks – fick fritt spelrum i sista sväng fick jag ordentlig vittring. Men hon hade inget som helst att ge; min 4,70-oddsare tog som femma i mål inte in en millimeter på Zoogin, som segrade till – ja, minns ni det? – dryga 20 gånger på totalisatorn!
Jag länge fullständigt älskade Kriteriehelgen, som numera inte längre är någon helg, ja det faktum att Kriteriet och Oaks numera avgörs en lördag är faktiskt fortfarande svårt att vänja sig vid. Och då fattar jag i grunden såklart argumenten, utvecklingen, det kan liksom kännas heltokigt i ens innersta likväl. Helt igenom fel, fel som fan, som en Tysk Indian, som den aldrig nånsin bortglömde Olle Ljungström sjöng på ”Världens räddaste man” en gång.
Han kan springa 1.15 över distansen och du kan bara inte torska
Hur som helst och men: Kriteriet är ändå så mycket Stefan Hultman för mig. Som journalist och aktiv kommer man inte alltid överens, och så ska det väl vara, och vi två hade onekligen våra ups and downs längs vägen. Jag var så kallat avstängd under en icke ansenlig period, men när han sedan väl ville författa sin självbiografi – ja då var det mig han ringde. Det tydde väl på nåt slags respekt ändå, och som det sedan väl blir vid den typen av samarbeten så blev vi vänner till sist. Jag fick till och med skriva minnesorden vid hans begravning, sedan han efter sina flera sjukdomar så sorgesamt lämnade oss förra året.
Och även om han redan hade börjat bygga sin ”nya karriär” efter en upp-och-ner-tillvaro under sitt första proffstränare-decennium så var det ändå Kriteriehelgen 2001 som blev den verkliga explosionen. Med först seger i Oaks, via ballerinan Pine Dust, och sedan en halvtimme senare med den så oefterhärmlige From Above.
Som Stefan berättade i vår bok:
”Det hade varit en kylig morgon, temperaturen hade till och med varit nedanför nollstrecket, trots att det fortfarande bara var den sista dagen i september. När jag satt bakom ratten och såg solen stråla ut över fälten längs Ekerövägen var det med både oro och sprittande förväntan i kroppen. Jag var på väg till Solvalla den andra dagen av två under Kriteriehelgen”.
Och vidare:
”Han kan springa 1.15 över distansen och du kan bara inte torska”, hade Stefan talat om för Örjan Kihlström inför hästens debut i början av juli.
Det kunde Örjan, förlora alltså, allt medan Stefan befann sig på semester vid Amalfikusten i sommarkvällen. Men efter blev det fyra raka segrar för From Above, och sedan en andraplats i Kriteriekvalet, bakom Gigant Neo. Örjan var dock svårt besviken efter förlusten i det loppet, samtidigt som Stefan smidde planer vid spårlottningen:
”Vi tar spår sex, och slänger på ett helstängt huvudlag på honom!”, vid en konversation där Kihlström egentligen föredrog bricka elva.
Och så var vi så där. Vid Kriteriedagen 2001. När From Above med sitt helstängda ledde från start till mål och Stefan Hultman fick sitt verkliga och stora genombrott, och sedan blev en som resten av sin karriär var att räkna med. Som vann precis allt hans pojkdrömmar suktade efter. Detta trots sina alla inre tvivel, krav och osäkerhet, med sin eviga prestationsångest och vilja att ”aldrig vilja göra någon besviken”.
Ja, det är så svårt att inte tänka på dig Stefan, när Kriteriet nu närmar sig.
”All spänning var borta, allt var nu bara mjukt och lent. Jag kände bara glädje, lust och njutning när jag i min grönvita tävlingsdress klev ut på Solvallas bana och tog mig bort till det stora vinnarpodiet på innerplan ännu en gång den här dagen. Det här var min plats på den här planeten, det här var min mark, detta var mitt hemma. Jag såg E-läktaren, jag såg mina kompisar där uppe, jag såg okända människor, och jag vinkade till dem allihop”.
Så skriver vi gemensamt i vår bok.
Och jag, jag kan blunda och se precis allting, hela scenen framför mig, som vore det i går.
Henrik Ingvarsson
henrik.ingvarsson@telia.com
