Ja, så var det då alltså dags igen. Som för David Shutrik, för de som minns honom, när han somnar på den klassiska nattbussen 94:an och sitter där förbannad och tvär på det andra långa varvet runt på denna i sanning långa linjen i framförallt Stockholms innerstad. I en låt från 1990-talsplattan ”Finland”. I söndags var det som sagt dags, för en sån där spårlottning till storloppsfinaler, det blir ju några stycken under ett år, i detta fall Oaks och Kriteriet.
Och det är ju de här loppen det sägs drömmas om. Suktas efter, längtas till, ”det är detta man sitter och tänker på under kalla, skitiga februari-dagar”, som tränare och kuskar brukar uttrycka det. Att kvala in till de riktigt ordentligt stora loppen. Klassikerna. Loppen där man kan bli en del av en stark och vacker historia. Som på nåt sätt gör att man kommer att bli ihågkommen så länge travsporten lever. Bli odödlig om man så vill.
För detta förbereds det i både månader och år; det tänks på allt, hur man ska matcha, planera, toppa träning, lätta på träning, utrusta, ja in i minsta detalj maximera möjligheterna för att lyckas. Att åtminstone få bli en av de tolv som har chansen under den stora finaldagen. Till den gula kavajen eller Kriteriestatyetten. Och så väl där, när drömmen verkligen slagit in, vi lyckades, nu har vi chansen, ja då är det som om man plötsligt släpper allt. Lallar bort den kanske viktigaste detaljen av dem alla.
Och så tänker jag på den där sketchen med Robert Gustafsson och Henrik Schyffert, med den ”tyska tanten” som befinner sig i en postlokal för att rösta i ett val i Tyskland under 1930-talet. Och det finns två olika alternativ: det ”snälla Liberala partiet” och – Nazisterna. Det förstnämnda fina partiet står för vård, skola, omsorg, fri sjukvård och fred i världen. Medan det andra alternativet bjuder terror, världskrig, diktatur, dödsläger och att ”slänga ungar i stora ugnar”. Och i valet mellan dessa och runt olika diskussioner kring det hamnar ”tant” varje gång på ... ”Nazisterna”.
Jag är egentligen ingen statistiknörd, det finns andra som kan och vet mer och tror på just det mer än jag, men att kuskar och tränare, ja även ägare, inte verkar lägga ner minsta krut på vad som ska hända när drömmen som väl slagit in, när startspåren ska fördelas, är en av travets stora gåtor. Ett slentrianförfarande som vore man vid ett löpande band på en fabrik; man vet vad man ska göra, man skulle nästan kunna nicka till och ändå lyckas utföra sitt jobb – på ren rutin. Man gör det dag ut och dag in. Sitter i ryggmärgen som det brukar heta. Men HÄR handlar det om att välja spår till ditt livs chans – och man agerar lite på samma sätt. Som såväl löpande-bandet-jobbaren som tant som ska rösta i Tyskland.
Vi tar Svenskt Travderby som exempel, och vi koncentrerar oss på spår två och nio. Två startbrickor som ligger många väldigt varmt om hjärtat. För att citera David Persson från i söndags; ”hade jag inte fått spår två hade jag tagit nio”, som han uttryckte det sedan han fått välja först av alla med sin Toto Tooma i Kriteriet.
Derbyt på Jägersro den första söndagen i september har haft blott EN vinnare från spår två – på 46 år. Att till exempel jämföras med att spår fem snott åt sig kavajen sex gånger bara de senaste nio åren. I år vanns loppet från spår fyra. Och om man likt Henrik Schyffert som försöker blidka ”tant” i Tyskland då ställer frågan till den försöksvinnare som har turen att få välja först nästa år: att du har det här fina spåret att välja på, fem, som har sex segrar på kort tid, och så har du det förskräckliga två som ingen nånsin vinner ifrån, så vilket väljer då ”tant”? Nämen, jag tar spår två!
Statistiken för spår nio i Derbyt? En vinnare sedan 1995 – Beau Mec 2011.
I David Perssons Kriterium då? Lite bättre för två där: sex vinnare på 53 år, sedan 1972. Spår nio? En vinnare på 38 år – i en viss Maharajah ...
Vad kan då orsaken vara till exempelvis spår-två-gruvan? Ja, årets Derbyupplaga kan nog ses som ett lysande exempel. Alla kuskar inför ett Derby är på helspänn, koncentrerade till max, taggade, det är liksom inte ett Örjan-slummer så långt ögat når. Har man då inte en väldigt startsnabb häst från det på många banor lite luriga två, så hamnar man lätt en bit ner, och så fylls det på, nån vill framåt, tempot är högt – och plötsligt är årets favorit Zarex sittande djupt ner i fjärde ytter ... och får gå först i tredjespår under slutrundan.
Ja, är det inte konstigt så säg. Denna nonchalans, och rent av korkade inställning till detta så avgörande ögonblick. Att man är så illa påläst och kategorisk. Och en annan tanke: varför måste det år 2026 hetsas fram en lottning direkt på slutvisslan? Efter en fyra/fem-timmarsföreställning där väl många är helt färdiga i både kropp och knopp. Varför inte få komma hem och sova på saken, analysera i lugn och ro, läsa på kring statistiken (hepp!), kanske konferera med ägare – och sedan ordnas det nåt slags digital lösning på lottning?
Fast antagligen fortsätter vi att göra som vi alltid har gjort. Ställer oss vid löpande bandet.
Och tar spår två.
- Global Halo. Min goding och personliga favorit i den kommande Oaksfinalen. Tog som trea … såklart – spår tre. Okej då, är väl möjligen ett anständigt val.
- Är det för övrigt för evigt Chris Boring i Elitloppet 1994 som får stå till skuld för ett misslyckande kring en spårlottning när man inte väljer det slentrianmässiga? På nåt sätt känns det så: att han blivit symbolen för just detta, när han som den första att välja spår i den finalen och i just det här fallet – dumt nog – tog fyra. För dem emellan jämnt startsnabbe enda konkurrenten Copiad tog då tre ... Så där gör man inte, Chris!
- Jag och totalt 34.308 åskådare befann oss på Solvalla under detta Elitlopp året 1994. Och året därpå, det är faktiskt lätt att glömma, sattes det absoluta rekordet i löpningens historia: med 36.640 åskådare. En siffra som naturligtvis aldrig kommer att passeras.
Henrik Ingvarsson
henrik.ingvarsson@telia.com
