I min barn- och ungdom befann jag mig i mellanstadiet och högstadiet nånstans i skiftet mellan 1970- och 80-talet och framåt. Jag och Victoria i parallellklassen hade en stark crush i slutet av mellanstadiet, där vid klassfesterna längs Sternöskolans korridorer på tredje våningen, och precis som över hela landet rullades det in en teveapparat på lektionstid i klassrummet när Ingemar skulle åka utför i Madonna di Campiglio.
Slutet av 1960- och 70-talet å sin sida hade innan dess föregåtts på sitt vis; i den drogliberala flower power-rörelsen, mods-diton och i det ganska omedvetna och oskyldiga sättet att se på såväl mellanölens intåg som drogerna väldigt många föräldrar vid den tiden inte riktigt hade koll på. Och det är samtidigt svårt att alltför mycket klandra dem, kunskapen och informationen var begränsad.
Dessa omständigheter fick i sin tur till följd att det under min uppväxt blev en fullständig omsvängning – och total moralpanik. I ett slags skrämselpropagande som knappt var av denna värld. I skolan på både mellan- och högstadiet blev vi regelbundet itutade att om man blott så fick för sig att krångla sig iväg till nån musikfestival på sommaren, så var det likställt med stor risk att i förlängningen bli heroinist. Och strax därpå dö ...
Så såg sambandet ut, så var budskapet (vi minns väl exempelvis alla ”Filmen G”). Och jag, jag blev likt fiskar i ett nät insnärjd. Jag blev så påverkad av propagandan och strömningarna att om ämnet knark råkade komma upp vid köksbordet eller framför teven hemma på Blåbärsstigen så fick jag panik och kände mig automatiskt skyldig. Trots att jag varken då eller senare i livet kommit i kontakt med narkotika eller nyttjat det (vin dricker jag med glädje dock), så infernaliskt hårt drabbade den mig. Att jag som sagt kände mig skyldig och blev varm om kinderna, trots att jag befann mig lika långt från droger som både till Kina och Folkpartiet.
Lite på just det sättet är känslan kring de här omständigheterna där finska travpersonligheter, och i synnerhet stjärnkusken Santtu Raitala varit inblandade i. När det gäller deras/hans busringning(ar) efter nåt glas för mycket under en Italien-resa. Och det är både något fascinerande och – i viss mån – uppfriskande över det. Men också just intressant att beskåda just det där uppenbart ramstarka ”att känna sig skyldig”-fenomenet.
Och jo, att det uppenbart har skett ett prank-samtal från Raitala råder det ingen tvekan om. Av oklar kvalitet när det kommer till talang inom området får också sägas, men där det ändå lutar mot att nån särskilt tung ”Hassan-karriär” knappast är i sikte. Och jo, tilltaget var såklart både lite dumt och oproffsigt, i den ställning han i sporten ändå har.
Men alltså. Mängden ånger vi här pratar. I förhållande till vad som i realiteten verkar ha skett.
Ja, jag kan faktiskt inte komma på att jag upplevt någon större diskrepans mellan just de två sidorna. I ett öppet brev innehållande 3.500 tecken uttrycker han så mycket skuld och självförebråelse att det närmast saknar motstycke. Som om han står anklagad för dubbelmord och inte för det telefonsamtal han själv enligt nedanstående skärmdump beskriver i Travronden, och som ingen verkar ha protesterat nämnvärt mot när det gäller det sanningshalten.
Skärmdump från Travronden
Kring detta hemskhet till brott skriver han då bland annat i sitt öppna brev:
”Så här djupt i mig själv skulle jag inte gå, och så här mycket av mitt innersta skulle jag inte öppna utan det misstag jag gjort. Jag försöker beskriva mängden av ånger och dåligt mående över hur jag har behandlat travsporten och dess aktörer. Jag hoppas att jag åtminstone lyckas med det. Varje ansikte jag mött har betytt besvikelse för mig, och till slut har jag inte ens klarat av att titta på dem. Varje gång jag hamnat i en intervju har plågan innan mikrofonen varit fruktansvärd. Men det är jag själv som är skyldig till mitt dåliga mående, inte människorna jag möter, inte mikrofonerna, utan bilden i spegeln. I alla intervjuer har jag vetat att jag borde prata om något helt annat än det jag blir tillfrågad om. Livet har den senaste tiden varit överlevnad från sekund till sekund, och i den kampen är det svårt att vara tillräckligt stark. Jag ångrar att jag fick formulerat det först nu”.
Detta författat i en sport och bransch där aktiva normalt om de så fångas med byxorna nere (läs till exempel: med dopingsprutan i handen), varken skulle erkänna eller hävda att de gjort minsta fel. Allt är ett missförstånd, inget är som det ser ut, alla är bara avundsjuka och alla är emot just mig.
Nu vet jag knappt hur jag till sist ska sy ihop den här säcken; i detta virrvarr av å ena sidan Raitalas ändå rörande uppträdande, å andra sidan för denna bagatell så väldigt märkligt och upp-och-ner-vänt. I en samtid där det annars är mycket av att varje handslag är ett vapen och varje andetag en lögn.
Gav det tro om en mer moralisk och bättre travsport? Jag vet inte. Hoppas kan man ju. Att även om ångern just här var minst sagt oproportionerlig: en signal om att så här kan man också bete sig. Erkänna, vara rak, ärlig – och be om förlåtelse.
Fast mest var det nog igenkänningen som tog mig.
Att känna sig skyldig utan att egentligen vara det.
- Och så kom det då till sist. Det oundvikliga. Beskedet om en återgång till varumärkenas varumärke – V75. Och om inte ett och annat huvud måste rulla efter ett sådant fiasko och schabrak till missbedömning i att skrota just nämnda varumärke, så vet jag inte när.
- Jag ska verkligen försöka att inte klanka ner mer på Travtränarnas Riksförbunds initiativ ”Mer Trav”. I grunden är det såklart nåt berömvärt. Men det faktum att det i det senaste avsnittet är Johan Lindberg som programleder är rätt svårt ironiskt; mannen som måste ses som högst delaktig i nedgången av sporten tar här plats för att åter få igång den. Hela varvet runt om man så säger.
- Månlykke A.M. kommer under den kommande tisdagen tävla i sporten trav för en annan tränare än Gunnar Melander. Känns inte så lite schizofrent.
Henrik Ingvarsson
henrik.ingvarsson@telia.com
