Visst, det må uppfattas som aningen barnsligt eller lågt, men som hörande och uppväxt i söder så har jag väl sällan varit särskilt begeistrad i travsporten uppe i norr. Den har oftast känts ganska lågklassig och därmed rätt så ointressant att titta på.
Men är det inte så att vi år 2026 hellre någonstans föredrar det före det bättre?
Ja, jag kanske är helt ute och cyklar och har fått sommardimma i hjärnbalken som sänker min intelligens ytterligare. Och då är den intelligensen redan inte mycket att ha...
Jag har mer och mer börjat uppskatta när det inte är högsta möjliga klass på tävlingarna. Av anledningen att vi då får tävling i så stor grad som möjligt!
Så klart. Jag närmast älskar att se stjärntravare på ovalen. Jag hade gärna velat ha tävlingsdagar med topptravare som mitt bästa att lägga ögonen mot. Däremot har vi en kultur inom svensk travsport som närmast motarbetar det. Om nu det är rätt ord.
För det är ju så. När klassen är hög på tävlingarna så är det även dit som kuskeliten ofta rör sig mot. Och det är även då vi någonstans måste sänka våra förhoppningar på tävling.
Majoriteten av kuskeliten är catchdrivers och på gott eller ont så är de närmast en slags familj.
De gör alltifrån att samåka till tävlingarna och framförallt så träffas de oftare än vad de gör med sina respektive familjer.
Jag är ingen stor kallblodsfantast eller så och ansåg väl inte att Östersund förra helgen var en på förhand toppklassig eftermiddag. Likväl är jag ändå öppen för att ge något en chans och sanningen är ju den att det var riktigt roliga tävlingar! Action i loppen och på backen fick vi ett och annat till oss av affekt-stinna tränare och kuskar.
Två dygn senare fick vi måndagen på Solvalla med oväntat hög jackpot på V64.
Väl då var lunken åter. Kuskfamiljen ägnade åter en tävlingskväll ihop och det är närmast slående hur väl de känner varandra i loppen. Så pass att de sällan behöver säga något, då man redan vet hur den ene eller andre tänker.
Östersund-lördagen var rätt kul att titta på, men det vi fick på Solvalla i måndags var sådant vi ofta får när kuskfamiljen tävlar.
Sällan några oväntade aktioner i loppen och det körs på mellantider som jag med ett par hyggliga joggingskor hade kunnat hänga med i (lätt överdrivet..., men ni fattar).
Är det således en slags kulturförändring som är på väg att hända i mig? Ja, det kan mycket väl vara så.
Det är inte klassen på hästarna som avgör en bra och rafflande tävlingsdag längre. Det är de som sitter bakom hästarna som gör det. Och tyvärr är faktum sådan att ju färre catchdrivers från "familjen", desto roligare tävling för oss vid sidan!
- Åby Stora Pris imorgon, ja.
När jag pratade med Jon W Pedersen rörande Macahan/Maria Törnqvist lät han hoppfull om ytterligare franska hästar in till loppet. Istället blev det norska statister. Som dessutom lämnar Immortal Doc utanför. Loppet skulle av någon anledning vara färdigt på fredagen.
Att bestämma sig för att ha loppet klart två dagar innan anmälningsstopp tyder på dålig bollkänsla. Och öppnar upp för att det inte blir så bra som möjligt.
Att statister från Norge (av en händelse…) som knappt varit närheten av en vinnarcirkel överhuvudtaget får biljett som därför håller fjolårsvinnaren utanför loppet är givetvis helt offside.
- Bingobrickan
Loket hyllas med eget lopp under lördagen på Åby. På tal om det fick Mika Forss bingo på sin bingobricka rörande kring vilka han kör för på Åby.
Hans tre styrningar består av dubbla Holger Ehlert-tränade samt en från Magnus Dahlén.
- Toppkväll på onsdag.
Det är alltid en slags högtidsstund för en själv att vänta in anmälningslistor. På torsdagen släpptes listorna till kommande onsdag på Solvalla.
Visst ser vi fram emot en toppkväll från nationalbanan. Nu ska kuskgänget även bestämma sig för att ge oss tävling!
