Hatälskande starthästkänslan

Vi har alla haft och har våra favorithästar. Men där finns känslor som jag tvingats leva med som jag inget annat än hatälskar.
Det är eländigt men så oerhört fantastiskt i bröstet.

Efter många om och men har den förbaskade våren äntligen kommit. Och med det även behagliga temperaturerna.
Jag sitter i detta nu på X 2000-tåget mot huvudstaden och blickar ut över ett Skåne som badar i sol och där rapsfälten även i år ståtar med sin vackra och överlägsna glans.

• Ikväll blir det ännu ett besök på nationalbanan Solvalla. Och deras otroliga tisdagskvällar.
  Det är fin klass på tävlingarna och förhoppningsvis når banan över 1 000-strecket, även fast det troligen är svårt. Men man vet aldrig. Det ska tydligen vara italiensk afton i Kongressen...!

Farsan Engströms delägda yrväder, Donna di Damgård, startar i lopp 3.
Jag bläddrade i banprogrammet och upptäckte att hon tydligen är andrarankad i loppet. Nu ska man väl alltid ta sådant med en nypa salt, men det satte åtminstone fart på nervositeten.

• Sedan är det ju alltid så att oavsett om "ens häst" är första-, andra- eller åttonde-rankad drar det lik förbannat fram samma obehagliga känslor.
• Vi har alla haft våra favoriter som vi hejat på lite extra på banan. Men känslorna man tvingas brottas med när där finns ägarintressen i en häst - jag trodde inte det existerade.
  Det finns inget roligare som är samtidigt är så.... fruktansvärt!

Mellan tävlingsstarterna är det en behaglig och rolig känsla där man följer hästens vardag och utvecklingen. Då är allting hur roligt som helst. Men vid tävlingsdagen? Det finns nog ingenting värre.
Plötsligt vill man helst strunta i att se loppet och ta en platsmuggs-öl på Ströget. Men visst tvingar man sig själv att stå där. Jag verkligen hatälskar känslorna.

Och det är väl precis så här det ska vara...,

Martin Engström