Blytungt besked på lördagen

Lördagen min var stillsam och i sin stilla ro. Sedan slog det en i ansiktet. Jim Frick har lämnat oss.

Inom travsporten är jag en ungtupp. Även fast mina 31 år på jorden så är jag av typen som fortfarande har ett och annat att lära och förstå av travsporten.
Idag är jag däremot lycklig över att ha upplevt Jim Frick. Visst minns jag hans styrningar och dagar på travbanan.

Jag minns likväl den mörka kvällen på Solvalla som blev hans stora kamp i livet. Efter det däremot har Jim Frick verkligen uppskattats som sportens stora man.
Respekten mot Frick har varit enorm. Och den har varit fullt befogad.

Han var en kämpe som aktiv och han var än mer en kämpe när skadorna satte stopp för karriären. Han är en man att beundra och en travsjäl som kommer vara rejält saknad.
Jag må vara 31 år gammal och en ungtupp i sporten, men jag är glad att jag hann uppleva Jim Frick i tävlingssulkyn.

Varje ögonblick han ställt sig på en scen eller framför en mikrofon efter skadan har varit något unikt. Jag trodde vi skulle få se mer av Jim Frick trots allt.
Därför är det som ett blytungt slag i bröstet att vi måste säga adjö.

Vad jag däremot gläds mest åt? Det var att vi ändå hann uppskatta honom och tacka för hans gärningar för travsporten.
Legender måste uppskattas i tid. Det må vara vackert att hylla en bortgången, men det är än vackrare när de själva får uppleva det. Jag är säker på att Jim kände det.

Han är för alltid en legendar inom travet. Ikväll känner jag av det blytunga beskedet. Imorgon minns jag honom med värme,

Martin Engström.